Den där bajshistorien ni vet...Del 2

Del 2

Det första jag märkte när jag reste mig upp var att jag hade nyktrat till något. Jag märkte också att jag hade tagit av mig skorna. Antagligen för att chauffören skulle se att jag inte låg med skorna på sätet. Jag tänkte på hur det hade gått till när jag tog mig på bussen och skrattade för mig själv. Ett skratt av skam. Jag var tydligen tanklös och pubertetstuff nog att tränga mig före en hel kö med handikappade pensionärer, men även respektfull nog att inte sova med skorna på sätet. Jag behövde inte ställa mig frågan vad som egentligen var viktigast. Förmodligen ville jag inte riskera att bli avkastad, något som hade kunnat bli verklighet den sekund jag klev på bussen. Jag hade fått sova lite och även om behovet av att sova kvarstod så hade ett annat behov börjat växa i kroppen. Jag var tvungen att gå på toaletten. Rejält tvungen. Jag gnydde lite obesvärat vid tanken, för eftersom jag brukat alkohol även tidigare i mitt liv så visste jag ungefär vad som väntade. I väntan på att tillräckligt med mod och energi skulle stiga i kroppen bollade jag lite med mina norska pengar jag hade i fickan. Jag reste mig upp och rörde mig mot toaletten. Bussen var till drygt två tredjedelar full och med tanke på vad jag gjort tidigare mot dessa två tredjedelar så undvek jag ögonkontakt och stirrade istället ner på bussens långrandiga, svartröda heltäckningsmatta. När jag svängde ner för trappan mot toaletten tittade jag ändå upp mot platsen mitt emot toalettdörren. Där satt en söt, kritvit gammal tant med rynkor som berättade för mig att hon gått genom större delen av sitt liv med ett leende. Mycket riktigt log hon mot mig. Jag lyckades krysta fram ett trött leende tillbaka men inombords var jag rädd. "Stackars människa" tänkte jag. "Vad kommer jag utsätta dig för?". Sedan klev jag in i min sanitära rymdkapsel.

Busstoaletten var en busstoalett. Punkt. Liten, smal, låg, grå, orange, skum och vit. Jag fällde upp locket och höll andan. Detta är något jag alltid gör. Man vet aldrig vad som väntar. Det såg ok ut. Jag drog ner byxorna och alla mina pengar rasade ut ur fickorna. "Men för fan, orka!" tänkte jag. Det yttrade sig som ett gutturalt morrande. Jag sket i att plocka upp dem o bara satte mig ner. Min bakfylla hade börjat tillta i styrka. Huvudet var tungt, min andning snabb och tunn. Jag var bitter men gjorde mitt jobb.

Jag vaknade upp en stund senare fortfarande sittandes på toaletten, tack och lov. Jag var osäker på hur länge jag hade sovit, men hade en känsla av att det inte kunde varit längre än 20minuter. Ingen hade knackat på dörren och det lät som att bussen fortfarande var på landsvägen. Jag hade inte torkat mig, men ingående beskrivningar av denna fördröjda aktivitet lämnar jag därhän. Jag gjorde det i alla fall. Jag reste mig upp, drog upp byxorna och tittade ner i toaletten, som man gör. Det är allmänt känt att mobila toaletter lever sitt eget liv. De har alla sin egen personlighet med begåvningar, brister och nycker. Jag oroade mig för spolningen och analyserade därför, på förhand, vilka odds jag skulle sätta på att det som låg i stolen skulle försvinna och inte stanna kvar. Det var inget överdåd jag gjort och inget överdåd av papper heller. Det såg bra ut. "Det här borde gå!". Jag lämnade locket öppet för att kunna studera förloppet, trots att det uppenbart inte skulle gå att påverka. Eller.... det kanske skulle gå, men då hade det krävts att jag var helt sjukt i huvudet. Jag tryckte på spolknappen. Vatten kom, vatten steg, vatten steg, vatten steg, vatten steeeeeeg.. o SWOSH så sögs det ner i avloppet! En våg av triumf svallade genom min kropp och jag böjde mig ner för att plocka upp min pengar. Böjd halvvägs ner mot golvet hörde jag plötsligt ett ljud.... ett muller, ett bubbel, kände en skakning. Med ett pysande och bubblade märkte jag till min stora, bittra fasa att det jag nyss spolat bort, sakta återvände till klosetten. Denna gång var dock vattenståndet något högre än innan jag hade spolat. "Helvete helvete helvete helvete!! Ok ok ok ta dig samman! Lös det här nu för fan!" Vad kunde vara fel? Förmodligen var det stopp någonstans och min första spolning hade inte innehållit tillräckligt mycket vatten för att skapa tyngd nog att trycka innehållet ut i tanken. "Vattenståndet i klosetten är nu högre än förut så om jag spolar så borde det stiga högre och således skapa ett högre tryck och kanske lyckas få bort stoppet." Jag bedömde hur högt vattnet stod och förstod att en ny spolning inte skulle innebära någon risk för att toaletten skulle svämma över. Jag hade heller inte några andra alternativ än att just spola eller låta bli. Jag spolade igen. Vattnet steg denna gång upp till ca en decimeter från kanten.....vilade där en stund... och sen SWOSH!, sögs det ut i avloppet. Jag stod som förstenad. Väntade. Väntade. Ärligt talat hade jag höga förhoppningar om att det skulle gå bra. Dessa förhoppningar grusades när jag åter igen hörde ett mullrande och skakade bakom toalettväggen och det jag spolat ner ännu en gång återvände till toaletten. Denna gång med ännu lite högre vattennivå. Nu började hoppet lämna min kropp. Jag började stilla gråta. Det händer inte ofta och om det händer är det oftast just när jag är bakfull.

Jag minns ett tillfälle då jag och Martin Johansson grät till X-Men 2 hemma i min mammas soffa morgonen efter en väl tilltagen festkväll. Den snygga, rödhåriga tjejen offrade sig för resten av mutanterna. Just då kändes det väldigt fint.

Jag hade ingen aning om vad jag skulle ta mig till. Vilken typ av skam skulle jag bli tvungen att utstå?! Jag betraktade sörjan som simmade runt i toaletten som om jag någonstans där skulle hitta en lösning. Jag började hoppa som en frustrerad treåring, peka på bajset och frusta "Det är ju sådär min hjärna och själ ser ut just nu för helvete, jävla pisstoalett!". Någonstans i min desperation hade jag tydligen blivit dualist. Jag var rejält förbannad på både toaletten, bussen, gamlingarna och ödet. De var cp hela högen och fattade ingenting om hur svårt det var att vara jag! Jag var ett offer för deras korrumperade förtryckarregim. Mitt under detta utbrott märker jag hur jag sträcker ut min hand och trycker på spolknappen igen. Jag stelnade till. Vad hade jag gjort? Vattnet steg, vattnet steg, vattnet steg, jag bönade och bad att vattnet inte skulle börja rinna över, vattnet steg, vattnet steg. Tiden stod stilla. När de sista dropparna av spolvattnet stillsamt som ett luciatåg fyllde klosetten stod vattnet så högt på kanten att jag kunde se ytspänningen vibrerande kämpa för att det inte skulle rinna över. "Kämpa grabbar! Kämpa grabbar!" viskade jag tyst men ihärdigt, som vore jag kemifysikens Gunde Svan. Vattnet stod stilla på toppen av toaletten och balanserade som sparven från Minsk mellan triumf eller katastrof....... SWOSH! Vattnet sögs ner i avloppet, utan att spilla en enda droppe ner på busstoalettens, av mig, helgonförklarade golv. "YES! Det gick!!" jublade jag! Jag jublade i ungefär en sekund. För den här gången var det ingen väntan. Det var inga tio sekunder innan jag hörde ett mullrande ljud, det var ingen spänd väntan, det gavs ingen tid att känna några förhoppningar. Den här gången väntade bara ond och bråd död! Innehållet hade knappt kommit ner i avloppet förrän mullret kom, denna gång med femdubblad styrka. Skakningen var omedelbar och allvarsam. Bubblandet var ett koncentrerat pysande, som från överansträngda ventiler på ett ånglok. Själva porslinet vibrerade och rang som en äggklocka från 40-talet. Toalettinnehållet forsade som från en brusten damm upp till toppen av klosetten där det började att koka och splutta! Det vällde ursinnigt som, hundragradig mjölk över kanterna ner på golvet, över mina pengar och över mina strumpor. Bubblorna briserade och sköt skott av bajsvatten över mina axlar, mot min tröja och mina byxor. I en och samma rörelse, liksom Neo i slow motion, undvek jag ett skott, hoppade baklänges och lyckades med toppen av mitt högra långfinger, smälla igen locket på toaletten. När jag landade vid toalettdörren såg jag hur toalettlocket en stund skakade och innehåll fortsatte att pysa ut, tills toaletten slutligen lugnade sig...... Jag grät inte längre. Jag var inte längre arg. Jag spanade ut över ett krigshärjat område där allt var ödelagt. Väggarna var blöta, mina sedlar flöt stilla och livlösa omkring i det giftiga avfallet och mina mynt låg livlösa på botten. Mina strumpor var genomsura. Jag hade fläckar på byxor och tröja. Som en strålningsskadad skärgård låg ett gytter av små öar av bajs och papper runt om i rummet. Jag hade misslyckats. Härskarorna från Dimension X hade anlänt och de hade segrat. (sista delen följer)

Den där bajshistorien ni vet...

Ha! Det trodde ni inte! Ni tror att ni visste men det gjorde ni inte! Det är på tiden att jag börjar skriva igen....eller det har alltid varit på tiden, men jag har liksom....inte skrivit. Det här är ett kärt gammalt minne. Det var inte så kärt när det inträffade, men i efterhand kan man ju skratta åt allt elände som hänt har jag hört. Jag vill nu bara slänga ut en varning till mina föräldrar, som jag vet kommer läsa denna historia, att de händelser jag berättar om här är sådant som jag vanligtvis skonar er från. Det är kanske fånigt men dumdristigheter är till för vänner och framgångar till för föräldrar. Punkt. Jag finner det iallafall inte 100% bekvämt att mina skapare läser bloggen, men de får själva ta ansvar för vad de finner och vad de vill veta. Följande historia är det tveksamt om jag hade berättat för mor och far så håll i hatten..... och testamentet.

Historien är dessutom ganska lång så jag lägger upp den i delar.

Såhär var det:

Någon gång i April 2004 klockan 06.00.

Jag vaknade av att någon pickade mig på huvudet. Min kropp skakade så mycket av köld att de frostiga , rostiga fogarna, i den parkbänk jag låg på, knakade av vibrationerna. Det var fortfarande mörkt ute. Jag var inte rädd. Jag var full. Det första jag såg när jag öppnade mina ögon var att det på gatan en bit bort lyste en gatlykta och upplyst i gult sken under den, en taxibil. Pickandet slutade och någon sa "Är det du som är Olof?". Det var chauffören. Jag tittade upp på honom, reste mig och tog min väska i samma rörelse och började gå bort mot taxin. "Säger du det så", sa jag. Jag satte mig där fram, satte väskan mellan benen och stängde dörren. Taxins skinnsäte var himmelriket jämfört med parkbänken och det tysta radioskvalet var änglars sång. "Till buss-stationen", sa jag. Så mycket visste jag i alla fall. Han gjorde en smidig U-sväng och började köra ner för backen. Något minne av att jag eller någon annan beställt en taxi till mig hade jag inte. Märkligt hur man även i sina mest berusade stunder ibland får geniknäppar. Jag vet inte heller hur länge jag sovit på den där parkbänken. En sak visste jag dock..... Helsingborg..
Jävla Helsingborg som ännu en gång spolat mitt ansikte i spritens toalett. Varenda besök i denna västsvenska, fejk-metropolitiska, bondhåla slutade alltid på samma sätt. Ingen plats har jag besökt så många gånger och ändå burit med mig så få minnen vid utfärden. Den här gången skulle det mönstret ändras, även om själva minnet har med den buss mot Norge jag snart skulle hoppa på att göra, mer än med Helsingborg.
Bussen skulle avgå från stationen klockan 06:30 och jag tänkte att om jag är där 20minuter innan avgång så kan jag ta platsen längst bak och kommer därmed kunna sova hela vägen till Oslo. När chauffören svängde in på stationen såg den mycket riktigt öde och tom ut. "Gött" tänkte jag i mitt småländska sinne. "Kan du köra mig till hållplatsen där Säfflebussen går?", frågade jag. Han körde förbi alla hållplatser som låg utomhus och körde in i ett utrymme under själva stationsbyggnaden. "Här framme är det." Jag kisade ut i den skumma, lysrörsupplysta betonglokalen och såg hållplatsen. Den var inte alls svår att särskilja från de andra hållplatserna. Där stod nämligen en, för klockslaget, väl tilltagen folksamling och när chauffören gled in för att släppa av mig så såg jag att det mestadels var pensionärer. Jag reagerade negativt. I efterhand kan jag inte komma på vad som hade fått mig att reagera annorlunda förrutom om det hade varit tomt vill säga. Jag betalade och klev ut. Min andedräkt var fruktansvärd, pensionärerna var suddiga och i dubbel upplaga. Jag kramade min väska som en nallebjörn. Jag ville bara sova. Behovet av att få ligga ner och blunda i ett varmt utrymme var dominerande och jag hatade alla konkurrenter i kön som kunde tänkas ta min plats. Jag ställde mig inte längst bak i kön utan lite vid sidan av i hopp om att bussen skulle stanna framför mig och inte framför de andra. Försökte att inte skaka av köld. Två i kön verkade ha problem att hitta sina biljetter. En kvinna i 50års-åldern letade frenetiskt i sina fickor samtidigt som hon pratade med, vad jag antar var, sin gamla far. Mannen verkade stressad och förvirrad. "... ja jag vet inte var du la biljetterna. Vi får väl köpa nya. Han måste väl sälja biljetter till Uddevalla på bussen.", säger gubben. "Vi ska till Göteborg idag pappa. Det är först imorgon som vi ska till Uddevalla minns du väl?", "Ja just det" suckar gubben. Jag tycker synd om honom. På hans väska sitter en överdimensionerad adresslapp som det står en adress och "Vishetens vårdboende" på. "In your face, gubbe" tänker jag. Varför någon vill döpa ett vårdboende till en egenskap som de boende där inte har vet jag inte. Finns det något som heter "Den goda framtidsutsiktens förskola" i Rosengård?, tänkte jag och skrattade till samtidigt som jag huttrade och kön undrade förmodligen vem den förrymda psykpatienten, vid sidan av kön, var. Inget av mina behov var för tillfället tillgodosedda och nivån på min bitterhet var skyhög.

Nattens händelser började komma tillbaks till mig. Hon jag skulle ha sovit hos var nu kvar på efterfesten i en etagevåning och hade med stor sannolikhet sex upprepade gånger med bartendern som ägde den. En man som sprängt in bar-spotlights á la 80-tals fancy shit i de gamla fina takbjälkarna. En småsak som låg honom till last i mina ögon. Detta och att han hade den ofina egenskapen att hänga över alla han pratade med. Vet inte om det har med munnens position att göra i det läget, men mycket saliv träffade min kind under kvällens gång. Synd på en annars trevlig prick. I övrigt var minnena från kvällen suddiga och högst fragmentariska. En röd bar, en lång vakt, någon hitlåt, skummiga ölglas...och shots.... varför dessa shots?!! Shots från Helsingborg!!!

Bussen rullade in. Folk lyfte sina väskor. Jag blev akut religiös och bad en inte särskit stillsam bön för att bussen skulle stanna framför mig och inte vid kön två meter bort. Den stannade vid kön två meter bort. Mitt inre briserade i ett fyrverkeri av sot och jag fick en black out. Jag sket i allt, stängde av världen utanför, kröp in i mitt inre jag-rum och stegade med bestämda steg rakt in i bussen före den gamla halta damen som stod först i kön. Jag vet inte om de sa något, om någon ropade till mig. Mina muskler var så spända att det enda jag hörde var mitt blodflöde susa i öronen, som om jag stått på huvudet i 10 minuter. Jag köpte min biljett och började gå mot platsen längst bak i bussen.

På sätt och vi är det här historien börjar, när jag vaknade några timmar senare någonstans mellan Göteborg och Oslo. Men det tar vi i nästa inlägg (cliffhanger)