Den där bajshistorien ni vet...Del 2

Del 2

Det första jag märkte när jag reste mig upp var att jag hade nyktrat till något. Jag märkte också att jag hade tagit av mig skorna. Antagligen för att chauffören skulle se att jag inte låg med skorna på sätet. Jag tänkte på hur det hade gått till när jag tog mig på bussen och skrattade för mig själv. Ett skratt av skam. Jag var tydligen tanklös och pubertetstuff nog att tränga mig före en hel kö med handikappade pensionärer, men även respektfull nog att inte sova med skorna på sätet. Jag behövde inte ställa mig frågan vad som egentligen var viktigast. Förmodligen ville jag inte riskera att bli avkastad, något som hade kunnat bli verklighet den sekund jag klev på bussen. Jag hade fått sova lite och även om behovet av att sova kvarstod så hade ett annat behov börjat växa i kroppen. Jag var tvungen att gå på toaletten. Rejält tvungen. Jag gnydde lite obesvärat vid tanken, för eftersom jag brukat alkohol även tidigare i mitt liv så visste jag ungefär vad som väntade. I väntan på att tillräckligt med mod och energi skulle stiga i kroppen bollade jag lite med mina norska pengar jag hade i fickan. Jag reste mig upp och rörde mig mot toaletten. Bussen var till drygt två tredjedelar full och med tanke på vad jag gjort tidigare mot dessa två tredjedelar så undvek jag ögonkontakt och stirrade istället ner på bussens långrandiga, svartröda heltäckningsmatta. När jag svängde ner för trappan mot toaletten tittade jag ändå upp mot platsen mitt emot toalettdörren. Där satt en söt, kritvit gammal tant med rynkor som berättade för mig att hon gått genom större delen av sitt liv med ett leende. Mycket riktigt log hon mot mig. Jag lyckades krysta fram ett trött leende tillbaka men inombords var jag rädd. "Stackars människa" tänkte jag. "Vad kommer jag utsätta dig för?". Sedan klev jag in i min sanitära rymdkapsel.

Busstoaletten var en busstoalett. Punkt. Liten, smal, låg, grå, orange, skum och vit. Jag fällde upp locket och höll andan. Detta är något jag alltid gör. Man vet aldrig vad som väntar. Det såg ok ut. Jag drog ner byxorna och alla mina pengar rasade ut ur fickorna. "Men för fan, orka!" tänkte jag. Det yttrade sig som ett gutturalt morrande. Jag sket i att plocka upp dem o bara satte mig ner. Min bakfylla hade börjat tillta i styrka. Huvudet var tungt, min andning snabb och tunn. Jag var bitter men gjorde mitt jobb.

Jag vaknade upp en stund senare fortfarande sittandes på toaletten, tack och lov. Jag var osäker på hur länge jag hade sovit, men hade en känsla av att det inte kunde varit längre än 20minuter. Ingen hade knackat på dörren och det lät som att bussen fortfarande var på landsvägen. Jag hade inte torkat mig, men ingående beskrivningar av denna fördröjda aktivitet lämnar jag därhän. Jag gjorde det i alla fall. Jag reste mig upp, drog upp byxorna och tittade ner i toaletten, som man gör. Det är allmänt känt att mobila toaletter lever sitt eget liv. De har alla sin egen personlighet med begåvningar, brister och nycker. Jag oroade mig för spolningen och analyserade därför, på förhand, vilka odds jag skulle sätta på att det som låg i stolen skulle försvinna och inte stanna kvar. Det var inget överdåd jag gjort och inget överdåd av papper heller. Det såg bra ut. "Det här borde gå!". Jag lämnade locket öppet för att kunna studera förloppet, trots att det uppenbart inte skulle gå att påverka. Eller.... det kanske skulle gå, men då hade det krävts att jag var helt sjukt i huvudet. Jag tryckte på spolknappen. Vatten kom, vatten steg, vatten steg, vatten steg, vatten steeeeeeg.. o SWOSH så sögs det ner i avloppet! En våg av triumf svallade genom min kropp och jag böjde mig ner för att plocka upp min pengar. Böjd halvvägs ner mot golvet hörde jag plötsligt ett ljud.... ett muller, ett bubbel, kände en skakning. Med ett pysande och bubblade märkte jag till min stora, bittra fasa att det jag nyss spolat bort, sakta återvände till klosetten. Denna gång var dock vattenståndet något högre än innan jag hade spolat. "Helvete helvete helvete helvete!! Ok ok ok ta dig samman! Lös det här nu för fan!" Vad kunde vara fel? Förmodligen var det stopp någonstans och min första spolning hade inte innehållit tillräckligt mycket vatten för att skapa tyngd nog att trycka innehållet ut i tanken. "Vattenståndet i klosetten är nu högre än förut så om jag spolar så borde det stiga högre och således skapa ett högre tryck och kanske lyckas få bort stoppet." Jag bedömde hur högt vattnet stod och förstod att en ny spolning inte skulle innebära någon risk för att toaletten skulle svämma över. Jag hade heller inte några andra alternativ än att just spola eller låta bli. Jag spolade igen. Vattnet steg denna gång upp till ca en decimeter från kanten.....vilade där en stund... och sen SWOSH!, sögs det ut i avloppet. Jag stod som förstenad. Väntade. Väntade. Ärligt talat hade jag höga förhoppningar om att det skulle gå bra. Dessa förhoppningar grusades när jag åter igen hörde ett mullrande och skakade bakom toalettväggen och det jag spolat ner ännu en gång återvände till toaletten. Denna gång med ännu lite högre vattennivå. Nu började hoppet lämna min kropp. Jag började stilla gråta. Det händer inte ofta och om det händer är det oftast just när jag är bakfull.

Jag minns ett tillfälle då jag och Martin Johansson grät till X-Men 2 hemma i min mammas soffa morgonen efter en väl tilltagen festkväll. Den snygga, rödhåriga tjejen offrade sig för resten av mutanterna. Just då kändes det väldigt fint.

Jag hade ingen aning om vad jag skulle ta mig till. Vilken typ av skam skulle jag bli tvungen att utstå?! Jag betraktade sörjan som simmade runt i toaletten som om jag någonstans där skulle hitta en lösning. Jag började hoppa som en frustrerad treåring, peka på bajset och frusta "Det är ju sådär min hjärna och själ ser ut just nu för helvete, jävla pisstoalett!". Någonstans i min desperation hade jag tydligen blivit dualist. Jag var rejält förbannad på både toaletten, bussen, gamlingarna och ödet. De var cp hela högen och fattade ingenting om hur svårt det var att vara jag! Jag var ett offer för deras korrumperade förtryckarregim. Mitt under detta utbrott märker jag hur jag sträcker ut min hand och trycker på spolknappen igen. Jag stelnade till. Vad hade jag gjort? Vattnet steg, vattnet steg, vattnet steg, jag bönade och bad att vattnet inte skulle börja rinna över, vattnet steg, vattnet steg. Tiden stod stilla. När de sista dropparna av spolvattnet stillsamt som ett luciatåg fyllde klosetten stod vattnet så högt på kanten att jag kunde se ytspänningen vibrerande kämpa för att det inte skulle rinna över. "Kämpa grabbar! Kämpa grabbar!" viskade jag tyst men ihärdigt, som vore jag kemifysikens Gunde Svan. Vattnet stod stilla på toppen av toaletten och balanserade som sparven från Minsk mellan triumf eller katastrof....... SWOSH! Vattnet sögs ner i avloppet, utan att spilla en enda droppe ner på busstoalettens, av mig, helgonförklarade golv. "YES! Det gick!!" jublade jag! Jag jublade i ungefär en sekund. För den här gången var det ingen väntan. Det var inga tio sekunder innan jag hörde ett mullrande ljud, det var ingen spänd väntan, det gavs ingen tid att känna några förhoppningar. Den här gången väntade bara ond och bråd död! Innehållet hade knappt kommit ner i avloppet förrän mullret kom, denna gång med femdubblad styrka. Skakningen var omedelbar och allvarsam. Bubblandet var ett koncentrerat pysande, som från överansträngda ventiler på ett ånglok. Själva porslinet vibrerade och rang som en äggklocka från 40-talet. Toalettinnehållet forsade som från en brusten damm upp till toppen av klosetten där det började att koka och splutta! Det vällde ursinnigt som, hundragradig mjölk över kanterna ner på golvet, över mina pengar och över mina strumpor. Bubblorna briserade och sköt skott av bajsvatten över mina axlar, mot min tröja och mina byxor. I en och samma rörelse, liksom Neo i slow motion, undvek jag ett skott, hoppade baklänges och lyckades med toppen av mitt högra långfinger, smälla igen locket på toaletten. När jag landade vid toalettdörren såg jag hur toalettlocket en stund skakade och innehåll fortsatte att pysa ut, tills toaletten slutligen lugnade sig...... Jag grät inte längre. Jag var inte längre arg. Jag spanade ut över ett krigshärjat område där allt var ödelagt. Väggarna var blöta, mina sedlar flöt stilla och livlösa omkring i det giftiga avfallet och mina mynt låg livlösa på botten. Mina strumpor var genomsura. Jag hade fläckar på byxor och tröja. Som en strålningsskadad skärgård låg ett gytter av små öar av bajs och papper runt om i rummet. Jag hade misslyckats. Härskarorna från Dimension X hade anlänt och de hade segrat. (sista delen följer)

Den där bajshistorien ni vet...

Ha! Det trodde ni inte! Ni tror att ni visste men det gjorde ni inte! Det är på tiden att jag börjar skriva igen....eller det har alltid varit på tiden, men jag har liksom....inte skrivit. Det här är ett kärt gammalt minne. Det var inte så kärt när det inträffade, men i efterhand kan man ju skratta åt allt elände som hänt har jag hört. Jag vill nu bara slänga ut en varning till mina föräldrar, som jag vet kommer läsa denna historia, att de händelser jag berättar om här är sådant som jag vanligtvis skonar er från. Det är kanske fånigt men dumdristigheter är till för vänner och framgångar till för föräldrar. Punkt. Jag finner det iallafall inte 100% bekvämt att mina skapare läser bloggen, men de får själva ta ansvar för vad de finner och vad de vill veta. Följande historia är det tveksamt om jag hade berättat för mor och far så håll i hatten..... och testamentet.

Historien är dessutom ganska lång så jag lägger upp den i delar.

Såhär var det:

Någon gång i April 2004 klockan 06.00.

Jag vaknade av att någon pickade mig på huvudet. Min kropp skakade så mycket av köld att de frostiga , rostiga fogarna, i den parkbänk jag låg på, knakade av vibrationerna. Det var fortfarande mörkt ute. Jag var inte rädd. Jag var full. Det första jag såg när jag öppnade mina ögon var att det på gatan en bit bort lyste en gatlykta och upplyst i gult sken under den, en taxibil. Pickandet slutade och någon sa "Är det du som är Olof?". Det var chauffören. Jag tittade upp på honom, reste mig och tog min väska i samma rörelse och började gå bort mot taxin. "Säger du det så", sa jag. Jag satte mig där fram, satte väskan mellan benen och stängde dörren. Taxins skinnsäte var himmelriket jämfört med parkbänken och det tysta radioskvalet var änglars sång. "Till buss-stationen", sa jag. Så mycket visste jag i alla fall. Han gjorde en smidig U-sväng och började köra ner för backen. Något minne av att jag eller någon annan beställt en taxi till mig hade jag inte. Märkligt hur man även i sina mest berusade stunder ibland får geniknäppar. Jag vet inte heller hur länge jag sovit på den där parkbänken. En sak visste jag dock..... Helsingborg..
Jävla Helsingborg som ännu en gång spolat mitt ansikte i spritens toalett. Varenda besök i denna västsvenska, fejk-metropolitiska, bondhåla slutade alltid på samma sätt. Ingen plats har jag besökt så många gånger och ändå burit med mig så få minnen vid utfärden. Den här gången skulle det mönstret ändras, även om själva minnet har med den buss mot Norge jag snart skulle hoppa på att göra, mer än med Helsingborg.
Bussen skulle avgå från stationen klockan 06:30 och jag tänkte att om jag är där 20minuter innan avgång så kan jag ta platsen längst bak och kommer därmed kunna sova hela vägen till Oslo. När chauffören svängde in på stationen såg den mycket riktigt öde och tom ut. "Gött" tänkte jag i mitt småländska sinne. "Kan du köra mig till hållplatsen där Säfflebussen går?", frågade jag. Han körde förbi alla hållplatser som låg utomhus och körde in i ett utrymme under själva stationsbyggnaden. "Här framme är det." Jag kisade ut i den skumma, lysrörsupplysta betonglokalen och såg hållplatsen. Den var inte alls svår att särskilja från de andra hållplatserna. Där stod nämligen en, för klockslaget, väl tilltagen folksamling och när chauffören gled in för att släppa av mig så såg jag att det mestadels var pensionärer. Jag reagerade negativt. I efterhand kan jag inte komma på vad som hade fått mig att reagera annorlunda förrutom om det hade varit tomt vill säga. Jag betalade och klev ut. Min andedräkt var fruktansvärd, pensionärerna var suddiga och i dubbel upplaga. Jag kramade min väska som en nallebjörn. Jag ville bara sova. Behovet av att få ligga ner och blunda i ett varmt utrymme var dominerande och jag hatade alla konkurrenter i kön som kunde tänkas ta min plats. Jag ställde mig inte längst bak i kön utan lite vid sidan av i hopp om att bussen skulle stanna framför mig och inte framför de andra. Försökte att inte skaka av köld. Två i kön verkade ha problem att hitta sina biljetter. En kvinna i 50års-åldern letade frenetiskt i sina fickor samtidigt som hon pratade med, vad jag antar var, sin gamla far. Mannen verkade stressad och förvirrad. "... ja jag vet inte var du la biljetterna. Vi får väl köpa nya. Han måste väl sälja biljetter till Uddevalla på bussen.", säger gubben. "Vi ska till Göteborg idag pappa. Det är först imorgon som vi ska till Uddevalla minns du väl?", "Ja just det" suckar gubben. Jag tycker synd om honom. På hans väska sitter en överdimensionerad adresslapp som det står en adress och "Vishetens vårdboende" på. "In your face, gubbe" tänker jag. Varför någon vill döpa ett vårdboende till en egenskap som de boende där inte har vet jag inte. Finns det något som heter "Den goda framtidsutsiktens förskola" i Rosengård?, tänkte jag och skrattade till samtidigt som jag huttrade och kön undrade förmodligen vem den förrymda psykpatienten, vid sidan av kön, var. Inget av mina behov var för tillfället tillgodosedda och nivån på min bitterhet var skyhög.

Nattens händelser började komma tillbaks till mig. Hon jag skulle ha sovit hos var nu kvar på efterfesten i en etagevåning och hade med stor sannolikhet sex upprepade gånger med bartendern som ägde den. En man som sprängt in bar-spotlights á la 80-tals fancy shit i de gamla fina takbjälkarna. En småsak som låg honom till last i mina ögon. Detta och att han hade den ofina egenskapen att hänga över alla han pratade med. Vet inte om det har med munnens position att göra i det läget, men mycket saliv träffade min kind under kvällens gång. Synd på en annars trevlig prick. I övrigt var minnena från kvällen suddiga och högst fragmentariska. En röd bar, en lång vakt, någon hitlåt, skummiga ölglas...och shots.... varför dessa shots?!! Shots från Helsingborg!!!

Bussen rullade in. Folk lyfte sina väskor. Jag blev akut religiös och bad en inte särskit stillsam bön för att bussen skulle stanna framför mig och inte vid kön två meter bort. Den stannade vid kön två meter bort. Mitt inre briserade i ett fyrverkeri av sot och jag fick en black out. Jag sket i allt, stängde av världen utanför, kröp in i mitt inre jag-rum och stegade med bestämda steg rakt in i bussen före den gamla halta damen som stod först i kön. Jag vet inte om de sa något, om någon ropade till mig. Mina muskler var så spända att det enda jag hörde var mitt blodflöde susa i öronen, som om jag stått på huvudet i 10 minuter. Jag köpte min biljett och började gå mot platsen längst bak i bussen.

På sätt och vi är det här historien börjar, när jag vaknade några timmar senare någonstans mellan Göteborg och Oslo. Men det tar vi i nästa inlägg (cliffhanger)

The confessions of a distracted mind.

Jag har varit väldigt dålig på att skriva nya inlägg i min blogg. Anledningen är överambition. Jag började skriva på en inlägg som nu snarare har växt till en essä och det är fortfarande inte klart även om jag ska satsa på att det blir det snart. Så varför skriver jag nu då igen, plötsligt?

Så här ligger det till:

Jag är en slarver. Det är ingenting jag sticker under stol med. Min framförhållning är usel, jag är disträ och ibland stänger jag bara av när folk pratar (förmodligen har det någon gång även drabbat dig min kära favoritläsare). Jag är inte helt värdelös på att hålla tider, men visst arbete skulle kunna utföras på det området också. SÅ! Med det här som grund så kan vi prata lite om min utbildning. Jag har gjort många omtentor i mina dar. På psykologprogrammet har jag hittills gjort omtenta på följande kurser: Psykiatri med KBT-inriktning, PDT, Test och utredningsmetoder, Perceptionspsykologi, Socialpsykologi och Biologikursen. Därtill har det tillkommit en del andra inlämningsuppgifter. Det här har egentligen aldrig stört mig eller ens gett mig ångest eftersom jag känt att jag trots allt har haft ganska bra koll på vad det är jag i slutänden behöver kunna och hur mycket det är jag vet just nu. A master of meta-cognition helt enkelt. Dessutom har jag hela tiden vetat vad det är som gäller, dvs, inga rester får finnas när termin 6 börjar för då får man inte gå på praktik och jag har ändå alltid håll mig inom ramarna för vad som är rimligt och aldrig behövt be institutionen om alternativa lösningar för att hjälpa mig upp ur något slarver-träsk som jag inte kan hantera. Termin 6 har nu börjat och jag är här utan rester. bra bra. Allt var frid och fröjd tills vi nu skulle ha ännu en tenta innan vår praktik. Och jag skulle vilja prata lite om just upplägget för den här tentan.

Så här ligger det till:
Varför har man en tenta och varför måste man ha godkänt på den? Jo. Det handlar om kvalitetssäkring. Om institutionen skall kunna skicka ut sina elever på praktik så måste de kunna försäkra sig om att eleverna har tillräcklig kompetens för att kunna utföra sitt arbete. Kompetens är kanske fel ord och kunskap mer träffsäkert, för vissa människor är trots sin kunskap inkompetenta. Den här sista tentan hade ganska märkliga kriterier för hur bra man var tvungen att prestera för att få gå på sin praktik. Man var nämligen inte tvungen att prestera alls. Man var bara tvungen att vara där, på plats, och skriva. Ett godkänt resultat krävdes således inte och det fanns ingen satt lägstanivå som kunde få en att riskera att förlora sin praktikplats. Informationen om att man var tvungen att närvara på tentan var inte allmän kunskap i klassen utan hade långsamt spridits då en person specifikt ställt frågan, om hur det låg till, på ett seminare med bara ett fåtal närvarande. Därmed var det några som inte kom till tentan i tron att det fanns en omtenta. Kanske trodde de det eftersom det fanns en utsatt på schemat. När dessa personer hörde av sig till institutionen började det uppstå lite jämförande diskussioner mellan värdet av att fysiskt närvara på en tenta eller att inte vara där alls. Betänk att det inte fanns någon lägstanivå. Jag tycker att en person lika gärna kan stanna hemma och spara lite tid åt den som rättar än att gå dit och skriva halvtaskigt. I det här fallet hade jag faktiskt kunnat gå dit, satt mig ner, och skrivit fyra rader om hur det går till när man garvar sälskinn och ändå kunnat kräva att jag ska få gå på min praktik. Men att då stanna hemma är tydligen ett stort NONO!. Jag tycker det är en bra idé att ha en tenta på kursen. Om vi ska kunna juridiken kring vårt arbete så är det bättre lämpat med tenta än hemuppgifter. Det är i alla fall min spontana, men något ogenomtänkta, åsikt. Kanske hade det varit en god idé att byta plats på våra två sista kurser innan praktiken då vi inte hade någon tenta på förra kursen och därmed hade eventuella hindrande eventualiteter inte stått i vägen på samma sätt.
Som ni redan förstått så var jag en av dem som inte var på tentan och skrev. Anledningarna till varför vissa av oss inte dök upp finner jag irrelevant. Om det berodde på sjukdom, försovning, olycka eller ren fuck you-mentalitet spelar ingen roll.

Det hela har nu löst sig på så vis att jag i min mail fått en hemuppgift att skriva. Det är väldigt barnsligt men jag kunde inte hindra tanken som poppade upp. Ett fall av "tänk inte på en banan"-karaktär. Tanken var: Måste jag nu få godkänt på den här uppgiften när jag lämnar in mitt första utkast eller behöver jag bara lämna in det? Behöver uppgiften bara närvara i hans mailbox?
Kanske kommer det senare i eftermiddag dimpa ner ett mail i min lärares mailbox från mig. "Hej! Här kommer min uppgift. Jag är inte säker på att du kommer godkänna den, men nu får jag väl i alla fall gå på praktiken? MVH/Olof". Min lärare öppnar det bifogade Word-dokumentet och stort...mycket mycket stort.... närmre bestämt i storlek 48 Vivaldi så står det där...... det enda ord min hemuppgift innehåller........


"bajs"



För övrigt så tycker jag om min institution,utbildning och människorna runt omkring väldigt mycket. Undantag finns såklart men jag tycker om framförallt just dig.

Kram på er alla och ha en bra praktik kära klasskamrater.

Kort kommentar

Jag är ingen drogliberal. Jag tror inte att samhället skulle bli bättre av att Cannabis blir legaliserat men att bli dömd till sju år för att ha odlat cannabis är rätt magstarkt. Jag undrar vad en storskalig hembrännare hade fått för straff. Vår käre Tito Beltran blev dömd till 2,5år för en våldtäkt och för sexuellt utnyttjande av en 7årig flicka. Var är logiken? 7år får man knappt för mord. Jag förstår vilka signaler man sänder till allmänheten om man sänker straffsatsen, men någon måtta får det väl va? Byt ut den cannabisodlande snubbens strafftid med Titos.

UNT 7/11-08

Att konceptualicera sig själv

Malmö, hösten 2002. Buss 5 mot centralen. Det var en svår tid. Så många vändpunkter i mitt liv som skedde på en och samma gång. Sedan den dag jag började gymnasiet hade allt börjat gå framåt för mig. Jag fick ett nytt slags självförtroende av att känna att jag klarade av min utbildning och en ny känsla av att världen kanske inte var så ensam som jag upplevt den tidigare. Människorna i min nya klass var ju riktigt trevliga och diskuterade inte saker sinsemellan med knytnävar och bröl vilket var det bästa argumenten som fanns på mellan o högstadiet. Eller i alla fall det bästa argument som låg dessa människor för handen. Efter gymnasiet började jag på Fridems teaterlinje. Färden framåt fortsatte. Jag hade det bättre än någonsin. Ändå var det något som inte stämde. Men det förstod jag inte då. Jag förstod det först några månader efter jag slutat Fridhem när jag, med panikångest, stod på ett ålderdomshem omgiven av förtvivlade gamla människor och en personalstyrka som dominerades av skånepartister (typ sverigedemorkaterna fast med bondförnuft). Ni får ursäkta min lyteskomik men det fanns fyra "Skånes väl"-kvinnor i personalstyrkan som såg likadana ut. Stora kvinnor med tuperat, långt, Kicki Danielsson-färgat hår. Som Joey Tempest på tillväxthormoner. De hade dessutom röster som var mörkare än min. Och ja... du gissar rätt... de rökte gul Right. Nu kanske man kan tycka att panikångest är ganska rimligt i den här situationen. Och det var det. Men det var inte bara den närvarande situationen som skapade ångesten. Mest av allt handlade det om press. Orimliga krav som cirkulerat och fått fäste. All denna press hade en och samma källa....mig själv. I efterhand inser jag att den genomsyrade allt jag gjorde. Hur jag såg ut när jag gick, hur jag såg ut när jag åt, hur jag mest effektivt kunde klä på mig, hur jag lät när jag pratade... t o m hur jag utförde mina toabesök! Att nu hamna på ett ålderdomshem kändes som ett steg tillbaka. Jag var inte lika speciell längre och då började jag krossa mig själv inifrån.
Det är där bussen kommer in. Jag satt och försökte trösta mig själv när en pappa skulle kliva på bussen med sin son. Pojken ville inte. Farsan började skälla på honom och försökte nästan med våld tvinga in honom genom främre dörren. Pojken spjärnade emot med fötterna och grät förtvivlat. Till slut gav pappan upp. Jag hörde honom säga "förlåt" till pojken. "Men om du får rida på min rygg in då? Känns det bättre då?" sa han. Pojken nickade och torkade en tår ur ögat med fingret. Pappan lyfte upp sin son på ryggen och gick in. Det gick bra. Chauffören sa något om att ungar är för jävliga ibland. Pappan gav honom en dimmig blick och sa "Men han är min". Jag blev blank. Tom. Det som utspelat sig framför mig var som ett skådespel av mitt inre. En liten pojke som blir hunsad av sin nyfunna far. En far som är oerfaren och som i ena stunden, tvingar sin son genom portar han egentligen inte kan ta sig igenom själv, och i den andra inte är närvarande när han behövs som mest. En källa till evig kritik och utan värme. För visst var det så, att jag hade två personer inom mig där den ena använder ord och den andra bara känslor. När jag tänkte efter så kunde jag inte komma på senast jag tog till mig en komplimang från någon utan att tänka att jag borde gjort det komplimangen syftade till ännu bättre och snarare mått sämre av komplimangen än tvärtom. Och jag hade definitivt aldrig sagt till mig själv att jag var okej. Jag tänkte att jag kanske borde testa. Min första tanke som dök upp var att det hela var skitfånigt och bara löjligt, men av någon anledning så bortsåg jag från det. Jag började klappa och stryka mig själv på armen samtidigt som jag tyst muttrade "Du är helt ok Olle, vet du det? Du är rätt bra egentligen. Jag märker att du är ledsen och jag ska ta hand om dig. Du behöver inte oroa dig. Du är helt ok." Till en början blev känslan av att det hela var löjligt starkare, men efter en stund så klingade den av och något annat började gro inom mig. Det var kallt och regnigt ute. Mina Converse-skor var blöta men jag frös inte mer. I min mage, i mina ben, i mina öron började en värme sprida sig. Som att jag lindat in min son i varma filtar och höll honom i famnen. Ett koleriskt barn som somnat för första gången. Och så tog jag mina första staplande steg som nybliven far till ett plågat barn. Vi är fortfarande inte alltid överens och jag plågar min son fortfarande periodvis när jag inte tänker mig för. Men vi är ok och jag vet inte om jag kan kräva mer. Jag gör mitt bästa för att inte blanda in honom i mina strider och när dörrar måste passeras försöker jag minnas pappan på bussen som tog upp sitt barn på sina axlar och gick över tröskeln. Jag tror att det kommer gå bra. Den varma känsla som jag gav mig själv på den där Malmöbussen 2002. Jag är inte säker, men jag tror att det är den känslan som vissa kallar för gud.

Måndag måndag måndag

En i personalen på Stockholms nation är väldigt peppig när hon tar emot matbeställningar i kön. Jag bad om en kycklingsallad och hon frågade "Vill du har något mer i? eeeem Feta? eeeem Keso?"
"eeeeem nä" Svarade jag helt på reflex. Det var inte min mening att vara spydig. Johannes som stod efter mig bad om en fläskfilé och fröken stockholmspersonal utbrast genast "Gud vad häääärligt!". Jag och Johannes utbytte blickar men sa inget. Jag tänkte inte säga något fortsättningsvis heller eftersom det vore "så typiskt mig". Istället var det Johannes som tog till orda när vi satt oss. "Vilken äckligt positiv personal det var i kassan!". Jag och Per, som också var där, skrattade. "Hon kanske flörtade med dig." Sa Per. Vi skrattade ännu mer.
Hon var rätt söt egentligen. Jag log när jag fick maten och hon log lite försynt tillbaka. Synd bara att precis allt allt allt var lika fantastiskt. Hon kommer bli helt tom den dag hon gifter sig och inser att hon tycker att en fläskfilé är lika exalterande som sin man.

I övrigt har jag varit sjukt trött idag. Drömde mardrömmar om att min högra arm tillhörde en annan kropp. Vaknade med ont i halsen på båda sidor. Reste mig ur sängen med ett zombie-stön, tog mig i nackskinnet och kastade in mig själv i duschen... med pondus. Om någon av er som bor i Flogsta hörde ordet "hora" eka mellan höghusen så var det för att mitt schampo var slut. Jag kände mig djupt och allvarligt deprimerad. Var försenad till bussen så jag var tvungen att springa ikapp den och väl inne stod jag där, med blodsmak i munnen, och flåsade som en kåt utter med ett fiskben i vrångstrupen. Med andra ord var det här en måndag som vilken som helst. Bara en i ordningen. Fy fan! Efter ett tag mådde jag lite bättre. Mitt humör steg i takt med mitt blodsocker. Kaffe är en gudomlig dryck som lägger sordin på alla onda tankar. Efter lunch var jag människa igen. Ser fram emot Malmöresan i helgen. Ska bli kul att träffa vänner och bror igen. Bror, flytta närmre Uppsala är du snäll.

Efter regn kommer sol. Det finns en framtid efter måndag.

Är jag omedvetet anspänd?

Så läggs ännu en helg till handlingarna.
I fredags var det psykologfest och det var väldigt livat. Någonstans på vägen hamnade jag framför en flaska Jack Daniels. Den var inte min men med tillstånd från ägaren lät jag mig väl smaka. När jag som 27åring konstaterar att kommentaren "Jag tror att jag hade kul igår" sanningsenligt beskriver mina minnesbilder av fredagen så ligger slutsatsen, att verklig mognad inte alls har med ålder att göra, nära till hands. Den förmildrande omständigheten är väl att jag inte tycker att det är häftigt.

Jag ser mig inte som en stressad, anspänd människa utan ganska lugn men två saker talar emot detta. För det första så gjorde jag ett personlighetstest den här veckan. Resultatet var ganska väntat förrutom att jag på "Anspänd, full av energi" hamnade på en 9:a på en 10-gradig skala. Mycket märkligt. Jag har inte kollat upp vilka frågorna var som gällde just denna kriterie, men det kanske vore värt att göra det. För det andra var det en annan sak som slog mig för ett litet tag sen. Varje gång jag kommer hem så blir jag kissnödig. Rejält kissnödig. Det måste ju betyda någonting. Ibland får jag smått panik utanför min dörr när jag letar efter min nyckel i jackan, inte hittar den och samtidigt har niagarafallen väntandes i byxorna. Måste bero på att jag slappnar av på riktigt när jag kommer hem. Var skulle annars denna "borta bra men hemma bäst"-mentalitet hos min urinblåsa komma ifrån? När jag tänker efter så kanske jag trots allt är ganska spänd när jag umgås med människor. Jag medger att jag håller in magen. Jag tänker på vad jag säger (även om vissa inte håller med om det) och jag anstränger mig för att lyssna utan att vandra iväg i andra tankar. Detta kräver mycket energi för en förströdd hjärna och ett visst stresspåslag uppstår. Jag antar att det får vara värt det. Lite normanpassning makes the world go 'round. Men jag tror fortfarande inte att jag är mer spänd än 95% av befolkningen.

Jag träffade min gamla vän Karin och hon berättade att jag på gymnasiet skrev långa mail mättade med existentiell, poetisk smörja som jag sedan skickade ut till folk på min maillista. Det här hade jag helt förträngt. Dessvärre är allt detta material borta så jag kan inte publicera det. Början av gymnasiet var en tid av uppvaknande och bearbetning så det var säkert inga muntra tongångar. Dagens inlägg blir lite kortare än vanligt. Mest för att jag redan börjat på nästa. Något som skulle kunna kallas ett beställningsverk. En självupplevd historia som jag berättar då och då. Den har ingen anknytning till mitt vardag just nu utan blir som en fristående historia. Jag planerar också en liten serie under rubriken "Mor och far". Håll i hatten.

God speed!

Här följer mina resultat på mitt personlighetstest:

Värme <-----|----> 6
Slutledningsförmåga <-------|--> 8
Emotionell stabilitet <---|------> 4
Dominans <----|-----> 5
Livlighet <-----|----> 6
Regelmedvetenhet <|---------> 1
Social dristighet <-----|----> 6
Känslighet <----|-----> 5
Vaksamhet <-----|----> 6
Förströddhet <--------|-> 9
Tillbakadragenhet <--|-------> 3
Oro <----|-----> 5
Öppen för förändring <------|---> 7
Självtillit <----|-----> 5
Perfektionism <-|--------> 2
Anspändhet <--------|-> 9