Att konceptualicera sig själv

Malmö, hösten 2002. Buss 5 mot centralen. Det var en svår tid. Så många vändpunkter i mitt liv som skedde på en och samma gång. Sedan den dag jag började gymnasiet hade allt börjat gå framåt för mig. Jag fick ett nytt slags självförtroende av att känna att jag klarade av min utbildning och en ny känsla av att världen kanske inte var så ensam som jag upplevt den tidigare. Människorna i min nya klass var ju riktigt trevliga och diskuterade inte saker sinsemellan med knytnävar och bröl vilket var det bästa argumenten som fanns på mellan o högstadiet. Eller i alla fall det bästa argument som låg dessa människor för handen. Efter gymnasiet började jag på Fridems teaterlinje. Färden framåt fortsatte. Jag hade det bättre än någonsin. Ändå var det något som inte stämde. Men det förstod jag inte då. Jag förstod det först några månader efter jag slutat Fridhem när jag, med panikångest, stod på ett ålderdomshem omgiven av förtvivlade gamla människor och en personalstyrka som dominerades av skånepartister (typ sverigedemorkaterna fast med bondförnuft). Ni får ursäkta min lyteskomik men det fanns fyra "Skånes väl"-kvinnor i personalstyrkan som såg likadana ut. Stora kvinnor med tuperat, långt, Kicki Danielsson-färgat hår. Som Joey Tempest på tillväxthormoner. De hade dessutom röster som var mörkare än min. Och ja... du gissar rätt... de rökte gul Right. Nu kanske man kan tycka att panikångest är ganska rimligt i den här situationen. Och det var det. Men det var inte bara den närvarande situationen som skapade ångesten. Mest av allt handlade det om press. Orimliga krav som cirkulerat och fått fäste. All denna press hade en och samma källa....mig själv. I efterhand inser jag att den genomsyrade allt jag gjorde. Hur jag såg ut när jag gick, hur jag såg ut när jag åt, hur jag mest effektivt kunde klä på mig, hur jag lät när jag pratade... t o m hur jag utförde mina toabesök! Att nu hamna på ett ålderdomshem kändes som ett steg tillbaka. Jag var inte lika speciell längre och då började jag krossa mig själv inifrån.
Det är där bussen kommer in. Jag satt och försökte trösta mig själv när en pappa skulle kliva på bussen med sin son. Pojken ville inte. Farsan började skälla på honom och försökte nästan med våld tvinga in honom genom främre dörren. Pojken spjärnade emot med fötterna och grät förtvivlat. Till slut gav pappan upp. Jag hörde honom säga "förlåt" till pojken. "Men om du får rida på min rygg in då? Känns det bättre då?" sa han. Pojken nickade och torkade en tår ur ögat med fingret. Pappan lyfte upp sin son på ryggen och gick in. Det gick bra. Chauffören sa något om att ungar är för jävliga ibland. Pappan gav honom en dimmig blick och sa "Men han är min". Jag blev blank. Tom. Det som utspelat sig framför mig var som ett skådespel av mitt inre. En liten pojke som blir hunsad av sin nyfunna far. En far som är oerfaren och som i ena stunden, tvingar sin son genom portar han egentligen inte kan ta sig igenom själv, och i den andra inte är närvarande när han behövs som mest. En källa till evig kritik och utan värme. För visst var det så, att jag hade två personer inom mig där den ena använder ord och den andra bara känslor. När jag tänkte efter så kunde jag inte komma på senast jag tog till mig en komplimang från någon utan att tänka att jag borde gjort det komplimangen syftade till ännu bättre och snarare mått sämre av komplimangen än tvärtom. Och jag hade definitivt aldrig sagt till mig själv att jag var okej. Jag tänkte att jag kanske borde testa. Min första tanke som dök upp var att det hela var skitfånigt och bara löjligt, men av någon anledning så bortsåg jag från det. Jag började klappa och stryka mig själv på armen samtidigt som jag tyst muttrade "Du är helt ok Olle, vet du det? Du är rätt bra egentligen. Jag märker att du är ledsen och jag ska ta hand om dig. Du behöver inte oroa dig. Du är helt ok." Till en början blev känslan av att det hela var löjligt starkare, men efter en stund så klingade den av och något annat började gro inom mig. Det var kallt och regnigt ute. Mina Converse-skor var blöta men jag frös inte mer. I min mage, i mina ben, i mina öron började en värme sprida sig. Som att jag lindat in min son i varma filtar och höll honom i famnen. Ett koleriskt barn som somnat för första gången. Och så tog jag mina första staplande steg som nybliven far till ett plågat barn. Vi är fortfarande inte alltid överens och jag plågar min son fortfarande periodvis när jag inte tänker mig för. Men vi är ok och jag vet inte om jag kan kräva mer. Jag gör mitt bästa för att inte blanda in honom i mina strider och när dörrar måste passeras försöker jag minnas pappan på bussen som tog upp sitt barn på sina axlar och gick över tröskeln. Jag tror att det kommer gå bra. Den varma känsla som jag gav mig själv på den där Malmöbussen 2002. Jag är inte säker, men jag tror att det är den känslan som vissa kallar för gud.