Den dominerande bihistorien

Jag och Johannes satt utanför skolans bilbliotek idag och pluggade lite statistik. Tänker inte gå in i detaljer på exakt vad av uppenbara skäl. Jämte oss satt två kvinnor med en mycket uppenbar inre maktstruktur. De sysslade med ett arbete och letade vetenskapliga artiklar som kunde hjälpa dem att få till en bra inledning på arbetet. Jag frågade dem inte om det, jag är en tjuvlyssnare. Den ena av dem trackade ner på allt som livet ger och även sin medarbetare. Uttryck som "omöjligt", "Jag får så jävla ont i nacken av stolarna här", "Det var den artikeln jag läste som du struntade i", "Du fattar inte", "Jaha det här var ju jävligt kul" mättade luften i rummet och mätt blev även jag, på hennes sällskap. Hennes medarbetares enda chans att få någon verklig kontakt var att sjunga med i klagolåten och t o m då blev hon mästrad för att hon inte hade fattat att allt var ännu sämre fast på ett annat sätt. Jag satt kvar. Mästarens mobiltelefon började ringa. Det var en überglad salsamelodi på ca10 sekunder med en liten knorr på slutet som hon givetvis var tvungen att invänta innan hon svarade. "Ironi", tänkte jag. Hennes telefon ringde och även i luren fortsatte klagandet. I ett av de 4 inkommande samtalen (ja jag räknade) hon fick när vi satt och delade samma rymd så lät hon för en gångs skull lite positiv bara för att efter hon lagt på sucka över vilken nolla hon pratat med. Hon var en ocean som bildade en tropisk cyklon av negativism vars sura nederbörd frätte på det ungdomligt grönskande landskap som är jag. Hon mumsade på en olivomat-sallad. "Är det rostbiff?" frågade hennes vän. "Ja, men jag tänker fan inte äta den" svarade mästaren mitt i en tugga. Hennes telefon ringde igen. Det var en telefonförsäljare som ville sälja en spärrningstjänst till hennes kreditkort. Efter hon lagt på sa hon "Det kostar liksom 500 spänn. Jag har ju fan inte ens råd att äta" bara för att sen ta ännu en tugga av sin olivomat-sallad. Jag lade märke till att hon var tjock och gjorde mitt bästa för att inte koppla hennes inre egenskaper till hennes BMI.

Fan.. nu dök en bihistoria upp som har med sista meningen att göra..... orka jag skriva?.... ah va fan here it goes:

I högstadiet hade jag en hemkunskapslärarinna som hette Maggan. På varje lektion vi hade orerade hon alltid om hur viktigt det är att äta näringsriktigt och inte för mycket fett. Dessvärre var Maggan tjock och vi var inte sena med att tycka att det var väldigt roligt. Inte sällan kunde man se personer i korridoren göra imitationer av henne. Vi spände ut våra tröjor med händerna och kutade runt och gapade "Det är bara sallad, haha, det är baaaara sallad!". Intrycket förstärktes av att Maggan alltid smakade på allas mat under lektionerna för att se hur vi lyckats. Allas utom möjligtvis Patriks eftersom han alltid bombade sin mat med chili bara för att han tyckte det var så roligt när Maggan hostade och satte i halsen för att maten var så stark.
En dag hände något som förändrade min relation till Maggan. Jag hade bestämt med min kompis Johan att jag skulle vänta på honom utanför hemkunskapen för att sedan dra till fritidsgården ihop. Man ville ju inte gå själv, herregud!! När jag kom fram till salen var dörren öppen och jag tittade in. Johan såg mig och ropade "Hjorth! Kom in och smaka på det här!". Jag gav Maggan de största hundögonen jag kunde frambringa och hon sa att det gick bra. De hade kokat höns med tryckkokare. En kunskap jag vågar lova att ingen av eleverna använt sen dess. När jag så stod där med gaffeln i hand och curryhönan i mun så gick plötsligt brandlarmet. Alla stod still. Ett problembarn utstötte "Men va fan, lektionen är ju snart slut. De kommer sno min rast!". Rektorns röst hördes i högtalarna. "Det här är en övning! Alla pågående klasser ska ta utgångsalternativ TRE! Alla pågående klasser ska ta utgångsalternativ TRE!". Maggan gick fram till utrymningskartan där de olika alternativen fanns utsatta. Hennes blick stelnade och med fasa i sin spruckna röst gapade hon "Fönstret!?! Vi ska ut genom fönstret". Är det någon som inte förstår var den här historien är på väg? Nå i alla fall. Jag tänkte att det här inte gällde mig eftersom jag officiellt inte var på någon lektion och försökte helt sonika valsa ut från köket. Maggan slängde igen dörren mitt framför nosen på mig. "Vi ska ut genom fönstret allihop!". Min följande tanke var mycket enkel..... "Fan!".
Problembarnet kastade sig fram till fönstret, slet upp det och kastade sig ut som den gymnast han inte var. Det bör sägas att skolan bara hade ett plan, men det var trots det 1½ meter ner till gräsmattan utanför. Under tiden som vi en efter en hoppade ut så började folk anlända till samlingsplatsen som låg utanför hemkunskapssalen. De coola killarna som var kvar inomhus ville nu vänta med att hoppa ut så länge som möjligt för att sedan göra en riktigt manlig sorti från fönstret (eller entré på gräsmattan om ni så vill) med glada tillrop från parallellklassernas alfaklientel. När alla elever hoppat ut var det bara Maggan kvar. Hon stod i fönstret med hela skolan samlad utanför. Det brann till magen på mig. "Det kommer aldrig att gå" tänkte jag. Jag var vid denna tid i mitt liv extremt rädd för kroppsskador. Framförallt på mig själv men även på andra. När vi kollade på snuff-filmer på internet, som precis nyligen börjat dyka upp, så tittade jag alltid bort först av alla. Maggan lutade sig ut genom fönstret, tog tag i fönsterblecket, hävde sig fram en bit men ryggade snabbt tillbaka.
En bit bort från mig stod min favoritlärare. En hygglig prick av den gamla skolan som egentligen totalt misslyckades med sina taffliga försök att vara modern till sättet men kom ändå undan med det av någon anledning. Kanske för att vi elever kände att han gjorde det för vår skull och inte i ett enfaldigt försök att vara hipp. Jag joggade bort till honom, pekade på Maggan i fönstret och sa "Det verkar som att Maggan inte kommer ut." Hans ögon följde mitt fingers riktning och när han fick syn på Maggan i fönstret ryckte det till i nacken på honom. "Var i all sin dar" sa han och skyndade bort till fönstret. Det följde någon slags ordväxling mellan favoritläraren och Maggan. Han gestikulerade med händerna och jag förstod att han försökte övertala henne till att gå runt, vilket hon tydligen inte alls ställde upp på. Ett fnissande och skrattande började sprida sig i folksamlingen och lärare till höger och vänster frågade sina elever vad det var som var så roligt....fast de mycket väl visste vad det gällde. Favoritläraren vände sig plötsligt mot folksamlingen och skrek "Hjorth!! Kom hit"
...... "Va?!" sa jag lite för högt för mig själv. Vad fan ville han. Han vinkade åt mig. Fan... fan.. fanfanfanfan.. Jag ville inte gå dit. Om det var något jag inte ville så var det att stå ensam inför hela skolan. Än mindre i sällskap av två lärare. Slokörad gick jag trots allt bort. Tror aldrig jag varit så medveten om hur mina leder är beskaffade som under denna korta promenad. Min före detta favoritlärare hade även kommenderat ner en lång kille från sjuan som kallades för apan p g a sin längd och överbett. Logiken bakom förvärvandet av detta öknamn har jag alltid djupt ifrågasatt. I vilket fall som helst så var det katastrof att stå med dessa tre missfoster inför hela skolans åsyn. "Hjorth och herr apa. Ni får klättra in och hjälpa fet-Maggan ut. Typ." sa min hatlärare, typ. Apan och hatläraren fick sätta upp sina händer som stöttor för mina fötter för att jag skulle komma in. Den hand Apan la på min rumpa för att trycka in mig genom fönstret skulle jag aldrig förlåta honom för. Apan kunde klättra in på egen hand. Öknamnet kanske var välförtjänt trots allt. I hela skolans lokaler fanns nu bara tre personer. Jag, Apan och en människa i svår kris. Maggan hyperventilerade och såg ut som att hon kunde falla ihop vilken sekund som helst. "Men Maggan, du kan ju gå ut den andra vägen. Det gör ju inget." sa jag nästan moderligt. "Nej!!" skrek Maggan. "Om det brinner på riktigt någon gång så dör jag ju om jag inte kommer ut." Så här i efterhand tror jag det handlade om något annat. Vad vet jag inte. Min satansdyrkande lärare utanför vinkade till Maggan att komma till fönstret. "Ni pojkar får skjuta på så tar jag emot här ute.". Jag ångrade nu att jag hade uppmärksammat honom på Maggans nödsituation överhuvudtaget. Maggan gick fram till fönstret och tog tag i lärarens händer. Han började dra. Jag och Apan tog tag i varsitt ben och lyfte. Hon var tung. Jag hade tänkt att jag skulle lyfta henne på något coolt sätt men insåg snabbt situationens hopplöshet och det var bara att harva på så gott det gick. Maggans fettvalkar fastnade i fönsterblecket och hon skrek hjärtskärande. Utanför började många i folksamlingen hånfullt att skandera "Maggan! Maggan! Maggan!" och lärarnas förmaningar om att de skulle sluta var förgäves. Det var i ögonblicket innan Maggan föll ut genom fönstret som tiden frös. När jag med ena handen lyfte hennes knubbiga vrist mot taket och tryckte på på hennes breda rumpa med min andra och min blick plötsligt föll på mobben utanför. Vad var det vi höll på med egentligen? Vad var det som var så jävla roligt?
Maggan, ack Maggan. Hon var inte enligt normen, hon levde inte som hon lärde, hon saknade självkontroll. Hon hade allt vi föraktade och inget att hyllas för. När hon skrikande föll ut på gräsmattan som en kalv i födelseögonblicket så var det nog första gången jag tänkte "Fan vad det är synd om Maggan egentligen". Jag tror inte jag var ensam men ingen sa någonsin något. Inte jag heller, givetvis. Maggan klarade sig utan fysiska skador från sitt fall. Om hon fått välja kanske en yttre skada hade varit att föredra. Jag gick i själslig exil några veckor. Jag hatade allt och alla, inklusive mig själv. Jag skämdes för vad jag gjort inför hela skolan och samtidigt för vad jag gjort mot Maggan genom hela högstadiet. Hon var ju snäll egentligen, trots att hon var fet. Jag fick ju komma in och smaka på den tryckkokta kycklingen. Hon skällde aldrig på mig. Det enda fel hon gjorde var att hon åt och hade lätt för att bli fet. Det fick hon lida för, den ofullkomliga.
Jag inbillar mig inte att jag vet hur det känns att vara tjock men jag tackar gudarna för att jag inte är det och hur den här lilla sidohistorien nästan två timmar senare blev så jävla lång har jag ingen aning om. Jag har det kanske lugnt i skolan just nu (lögn). Negativ syn på tjocka har jag ju uppenbart kvar i alla fall eftersom jag tänkte tanken att jag inte skulle koppla surskatans inre till hennes BMI. Förmodligen förtrycker jag dem fortfarande, bara mer subtilt och mer omedvetet. Det var hur som helst inte meningen att det här skulle handla om tjocka människor. Om någon känner sig kränkt så hör gärna av er så jag kan förklara bort mig.

Nu har jag glömt allt jag tänkte skriva om idag. Jag minns att Johannes gick för att träffa Frida och jag satt kvar en liten stund till bara för att höra vidare på dessa två personers klagande. Tydligen så hade surskatans jobb ringt och ville att hon skulle jobba, men nu kunde hon ju inte p g a arbetsbördan i skolan. I våras hade de inte ringt alls och då hade hon jättemycket tid. "Tyyyyypisk! Så jävla tyyyyypiskt!!"...... Jag tog min statistik och gick.

Det är lite konstigt att klaga på negativa människor. Gör man det måste man ju i sin tur inta en negativ ställning till dem. En blogg ska ju tydligen vara lite som en dagbok där alla känslor, härliga som obehagliga, ska få utrymme, men när jag nu ser över min produktion från det här inlägget och bakåt kan jag inte låta bli att torrt ställa mig frågan: Hur positiv är Olle Hjorth?

kram