Ha! Det trodde ni inte! Ni tror att ni visste men det gjorde ni inte! Det är på tiden att jag börjar skriva igen....eller det har alltid varit på tiden, men jag har liksom....inte skrivit. Det här är ett kärt gammalt minne. Det var inte så kärt när det inträffade, men i efterhand kan man ju skratta åt allt elände som hänt har jag hört. Jag vill nu bara slänga ut en varning till mina föräldrar, som jag vet kommer läsa denna historia, att de händelser jag berättar om här är sådant som jag vanligtvis skonar er från. Det är kanske fånigt men dumdristigheter är till för vänner och framgångar till för föräldrar. Punkt. Jag finner det iallafall inte 100% bekvämt att mina skapare läser bloggen, men de får själva ta ansvar för vad de finner och vad de vill veta. Följande historia är det tveksamt om jag hade berättat för mor och far så håll i hatten..... och testamentet.
Historien är dessutom ganska lång så jag lägger upp den i delar.
Såhär var det:
Någon gång i April 2004 klockan 06.00.
Jag vaknade av att någon pickade mig på huvudet. Min kropp skakade så mycket av köld att de frostiga , rostiga fogarna, i den parkbänk jag låg på, knakade av vibrationerna. Det var fortfarande mörkt ute. Jag var inte rädd. Jag var full. Det första jag såg när jag öppnade mina ögon var att det på gatan en bit bort lyste en gatlykta och upplyst i gult sken under den, en taxibil. Pickandet slutade och någon sa "Är det du som är Olof?". Det var chauffören. Jag tittade upp på honom, reste mig och tog min väska i samma rörelse och började gå bort mot taxin. "Säger du det så", sa jag. Jag satte mig där fram, satte väskan mellan benen och stängde dörren. Taxins skinnsäte var himmelriket jämfört med parkbänken och det tysta radioskvalet var änglars sång. "Till buss-stationen", sa jag. Så mycket visste jag i alla fall. Han gjorde en smidig U-sväng och började köra ner för backen. Något minne av att jag eller någon annan beställt en taxi till mig hade jag inte. Märkligt hur man även i sina mest berusade stunder ibland får geniknäppar. Jag vet inte heller hur länge jag sovit på den där parkbänken. En sak visste jag dock..... Helsingborg..
Jävla Helsingborg som ännu en gång spolat mitt ansikte i spritens toalett. Varenda besök i denna västsvenska, fejk-metropolitiska, bondhåla slutade alltid på samma sätt. Ingen plats har jag besökt så många gånger och ändå burit med mig så få minnen vid utfärden. Den här gången skulle det mönstret ändras, även om själva minnet har med den buss mot Norge jag snart skulle hoppa på att göra, mer än med Helsingborg.
Bussen skulle avgå från stationen klockan 06:30 och jag tänkte att om jag är där 20minuter innan avgång så kan jag ta platsen längst bak och kommer därmed kunna sova hela vägen till Oslo. När chauffören svängde in på stationen såg den mycket riktigt öde och tom ut. "Gött" tänkte jag i mitt småländska sinne. "Kan du köra mig till hållplatsen där Säfflebussen går?", frågade jag. Han körde förbi alla hållplatser som låg utomhus och körde in i ett utrymme under själva stationsbyggnaden. "Här framme är det." Jag kisade ut i den skumma, lysrörsupplysta betonglokalen och såg hållplatsen. Den var inte alls svår att särskilja från de andra hållplatserna. Där stod nämligen en, för klockslaget, väl tilltagen folksamling och när chauffören gled in för att släppa av mig så såg jag att det mestadels var pensionärer. Jag reagerade negativt. I efterhand kan jag inte komma på vad som hade fått mig att reagera annorlunda förrutom om det hade varit tomt vill säga. Jag betalade och klev ut. Min andedräkt var fruktansvärd, pensionärerna var suddiga och i dubbel upplaga. Jag kramade min väska som en nallebjörn. Jag ville bara sova. Behovet av att få ligga ner och blunda i ett varmt utrymme var dominerande och jag hatade alla konkurrenter i kön som kunde tänkas ta min plats. Jag ställde mig inte längst bak i kön utan lite vid sidan av i hopp om att bussen skulle stanna framför mig och inte framför de andra. Försökte att inte skaka av köld. Två i kön verkade ha problem att hitta sina biljetter. En kvinna i 50års-åldern letade frenetiskt i sina fickor samtidigt som hon pratade med, vad jag antar var, sin gamla far. Mannen verkade stressad och förvirrad. "... ja jag vet inte var du la biljetterna. Vi får väl köpa nya. Han måste väl sälja biljetter till Uddevalla på bussen.", säger gubben. "Vi ska till Göteborg idag pappa. Det är först imorgon som vi ska till Uddevalla minns du väl?", "Ja just det" suckar gubben. Jag tycker synd om honom. På hans väska sitter en överdimensionerad adresslapp som det står en adress och "Vishetens vårdboende" på. "In your face, gubbe" tänker jag. Varför någon vill döpa ett vårdboende till en egenskap som de boende där inte har vet jag inte. Finns det något som heter "Den goda framtidsutsiktens förskola" i Rosengård?, tänkte jag och skrattade till samtidigt som jag huttrade och kön undrade förmodligen vem den förrymda psykpatienten, vid sidan av kön, var. Inget av mina behov var för tillfället tillgodosedda och nivån på min bitterhet var skyhög.
Jävla Helsingborg som ännu en gång spolat mitt ansikte i spritens toalett. Varenda besök i denna västsvenska, fejk-metropolitiska, bondhåla slutade alltid på samma sätt. Ingen plats har jag besökt så många gånger och ändå burit med mig så få minnen vid utfärden. Den här gången skulle det mönstret ändras, även om själva minnet har med den buss mot Norge jag snart skulle hoppa på att göra, mer än med Helsingborg.
Bussen skulle avgå från stationen klockan 06:30 och jag tänkte att om jag är där 20minuter innan avgång så kan jag ta platsen längst bak och kommer därmed kunna sova hela vägen till Oslo. När chauffören svängde in på stationen såg den mycket riktigt öde och tom ut. "Gött" tänkte jag i mitt småländska sinne. "Kan du köra mig till hållplatsen där Säfflebussen går?", frågade jag. Han körde förbi alla hållplatser som låg utomhus och körde in i ett utrymme under själva stationsbyggnaden. "Här framme är det." Jag kisade ut i den skumma, lysrörsupplysta betonglokalen och såg hållplatsen. Den var inte alls svår att särskilja från de andra hållplatserna. Där stod nämligen en, för klockslaget, väl tilltagen folksamling och när chauffören gled in för att släppa av mig så såg jag att det mestadels var pensionärer. Jag reagerade negativt. I efterhand kan jag inte komma på vad som hade fått mig att reagera annorlunda förrutom om det hade varit tomt vill säga. Jag betalade och klev ut. Min andedräkt var fruktansvärd, pensionärerna var suddiga och i dubbel upplaga. Jag kramade min väska som en nallebjörn. Jag ville bara sova. Behovet av att få ligga ner och blunda i ett varmt utrymme var dominerande och jag hatade alla konkurrenter i kön som kunde tänkas ta min plats. Jag ställde mig inte längst bak i kön utan lite vid sidan av i hopp om att bussen skulle stanna framför mig och inte framför de andra. Försökte att inte skaka av köld. Två i kön verkade ha problem att hitta sina biljetter. En kvinna i 50års-åldern letade frenetiskt i sina fickor samtidigt som hon pratade med, vad jag antar var, sin gamla far. Mannen verkade stressad och förvirrad. "... ja jag vet inte var du la biljetterna. Vi får väl köpa nya. Han måste väl sälja biljetter till Uddevalla på bussen.", säger gubben. "Vi ska till Göteborg idag pappa. Det är först imorgon som vi ska till Uddevalla minns du väl?", "Ja just det" suckar gubben. Jag tycker synd om honom. På hans väska sitter en överdimensionerad adresslapp som det står en adress och "Vishetens vårdboende" på. "In your face, gubbe" tänker jag. Varför någon vill döpa ett vårdboende till en egenskap som de boende där inte har vet jag inte. Finns det något som heter "Den goda framtidsutsiktens förskola" i Rosengård?, tänkte jag och skrattade till samtidigt som jag huttrade och kön undrade förmodligen vem den förrymda psykpatienten, vid sidan av kön, var. Inget av mina behov var för tillfället tillgodosedda och nivån på min bitterhet var skyhög.
Nattens händelser började komma tillbaks till mig. Hon jag skulle ha sovit hos var nu kvar på efterfesten i en etagevåning och hade med stor sannolikhet sex upprepade gånger med bartendern som ägde den. En man som sprängt in bar-spotlights á la 80-tals fancy shit i de gamla fina takbjälkarna. En småsak som låg honom till last i mina ögon. Detta och att han hade den ofina egenskapen att hänga över alla han pratade med. Vet inte om det har med munnens position att göra i det läget, men mycket saliv träffade min kind under kvällens gång. Synd på en annars trevlig prick. I övrigt var minnena från kvällen suddiga och högst fragmentariska. En röd bar, en lång vakt, någon hitlåt, skummiga ölglas...och shots.... varför dessa shots?!! Shots från Helsingborg!!!
Bussen rullade in. Folk lyfte sina väskor. Jag blev akut religiös och bad en inte särskit stillsam bön för att bussen skulle stanna framför mig och inte vid kön två meter bort. Den stannade vid kön två meter bort. Mitt inre briserade i ett fyrverkeri av sot och jag fick en black out. Jag sket i allt, stängde av världen utanför, kröp in i mitt inre jag-rum och stegade med bestämda steg rakt in i bussen före den gamla halta damen som stod först i kön. Jag vet inte om de sa något, om någon ropade till mig. Mina muskler var så spända att det enda jag hörde var mitt blodflöde susa i öronen, som om jag stått på huvudet i 10 minuter. Jag köpte min biljett och började gå mot platsen längst bak i bussen.
På sätt och vi är det här historien börjar, när jag vaknade några timmar senare någonstans mellan Göteborg och Oslo. Men det tar vi i nästa inlägg (cliffhanger)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar