Malmö, hösten 2002. Buss 5 mot centralen. Det var en svår tid. Så många vändpunkter i mitt liv som skedde på en och samma gång. Sedan den dag jag började gymnasiet hade allt börjat gå framåt för mig. Jag fick ett nytt slags självförtroende av att känna att jag klarade av min utbildning och en ny känsla av att världen kanske inte var så ensam som jag upplevt den tidigare. Människorna i min nya klass var ju riktigt trevliga och diskuterade inte saker sinsemellan med knytnävar och bröl vilket var det bästa argumenten som fanns på mellan o högstadiet. Eller i alla fall det bästa argument som låg dessa människor för handen. Efter gymnasiet började jag på Fridems teaterlinje. Färden framåt fortsatte. Jag hade det bättre än någonsin. Ändå var det något som inte stämde. Men det förstod jag inte då. Jag förstod det först några månader efter jag slutat Fridhem när jag, med panikångest, stod på ett ålderdomshem omgiven av förtvivlade gamla människor och en personalstyrka som dominerades av skånepartister (typ sverigedemorkaterna fast med bondförnuft). Ni får ursäkta min lyteskomik men det fanns fyra "Skånes väl"-kvinnor i personalstyrkan som såg likadana ut. Stora kvinnor med tuperat, långt, Kicki Danielsson-färgat hår. Som Joey Tempest på tillväxthormoner. De hade dessutom röster som var mörkare än min. Och ja... du gissar rätt... de rökte gul Right. Nu kanske man kan tycka att panikångest är ganska rimligt i den här situationen. Och det var det. Men det var inte bara den närvarande situationen som skapade ångesten. Mest av allt handlade det om press. Orimliga krav som cirkulerat och fått fäste. All denna press hade en och samma källa....mig själv. I efterhand inser jag att den genomsyrade allt jag gjorde. Hur jag såg ut när jag gick, hur jag såg ut när jag åt, hur jag mest effektivt kunde klä på mig, hur jag lät när jag pratade... t o m hur jag utförde mina toabesök! Att nu hamna på ett ålderdomshem kändes som ett steg tillbaka. Jag var inte lika speciell längre och då började jag krossa mig själv inifrån.
Det är där bussen kommer in. Jag satt och försökte trösta mig själv när en pappa skulle kliva på bussen med sin son. Pojken ville inte. Farsan började skälla på honom och försökte nästan med våld tvinga in honom genom främre dörren. Pojken spjärnade emot med fötterna och grät förtvivlat. Till slut gav pappan upp. Jag hörde honom säga "förlåt" till pojken. "Men om du får rida på min rygg in då? Känns det bättre då?" sa han. Pojken nickade och torkade en tår ur ögat med fingret. Pappan lyfte upp sin son på ryggen och gick in. Det gick bra. Chauffören sa något om att ungar är för jävliga ibland. Pappan gav honom en dimmig blick och sa "Men han är min". Jag blev blank. Tom. Det som utspelat sig framför mig var som ett skådespel av mitt inre. En liten pojke som blir hunsad av sin nyfunna far. En far som är oerfaren och som i ena stunden, tvingar sin son genom portar han egentligen inte kan ta sig igenom själv, och i den andra inte är närvarande när han behövs som mest. En källa till evig kritik och utan värme. För visst var det så, att jag hade två personer inom mig där den ena använder ord och den andra bara känslor. När jag tänkte efter så kunde jag inte komma på senast jag tog till mig en komplimang från någon utan att tänka att jag borde gjort det komplimangen syftade till ännu bättre och snarare mått sämre av komplimangen än tvärtom. Och jag hade definitivt aldrig sagt till mig själv att jag var okej. Jag tänkte att jag kanske borde testa. Min första tanke som dök upp var att det hela var skitfånigt och bara löjligt, men av någon anledning så bortsåg jag från det. Jag började klappa och stryka mig själv på armen samtidigt som jag tyst muttrade "Du är helt ok Olle, vet du det? Du är rätt bra egentligen. Jag märker att du är ledsen och jag ska ta hand om dig. Du behöver inte oroa dig. Du är helt ok." Till en början blev känslan av att det hela var löjligt starkare, men efter en stund så klingade den av och något annat började gro inom mig. Det var kallt och regnigt ute. Mina Converse-skor var blöta men jag frös inte mer. I min mage, i mina ben, i mina öron började en värme sprida sig. Som att jag lindat in min son i varma filtar och höll honom i famnen. Ett koleriskt barn som somnat för första gången. Och så tog jag mina första staplande steg som nybliven far till ett plågat barn. Vi är fortfarande inte alltid överens och jag plågar min son fortfarande periodvis när jag inte tänker mig för. Men vi är ok och jag vet inte om jag kan kräva mer. Jag gör mitt bästa för att inte blanda in honom i mina strider och när dörrar måste passeras försöker jag minnas pappan på bussen som tog upp sitt barn på sina axlar och gick över tröskeln. Jag tror att det kommer gå bra. Den varma känsla som jag gav mig själv på den där Malmöbussen 2002. Jag är inte säker, men jag tror att det är den känslan som vissa kallar för gud.
måndag 27 oktober 2008
måndag 13 oktober 2008
Måndag måndag måndag
En i personalen på Stockholms nation är väldigt peppig när hon tar emot matbeställningar i kön. Jag bad om en kycklingsallad och hon frågade "Vill du har något mer i? eeeem Feta? eeeem Keso?"
"eeeeem nä" Svarade jag helt på reflex. Det var inte min mening att vara spydig. Johannes som stod efter mig bad om en fläskfilé och fröken stockholmspersonal utbrast genast "Gud vad häääärligt!". Jag och Johannes utbytte blickar men sa inget. Jag tänkte inte säga något fortsättningsvis heller eftersom det vore "så typiskt mig". Istället var det Johannes som tog till orda när vi satt oss. "Vilken äckligt positiv personal det var i kassan!". Jag och Per, som också var där, skrattade. "Hon kanske flörtade med dig." Sa Per. Vi skrattade ännu mer.
Hon var rätt söt egentligen. Jag log när jag fick maten och hon log lite försynt tillbaka. Synd bara att precis allt allt allt var lika fantastiskt. Hon kommer bli helt tom den dag hon gifter sig och inser att hon tycker att en fläskfilé är lika exalterande som sin man.
I övrigt har jag varit sjukt trött idag. Drömde mardrömmar om att min högra arm tillhörde en annan kropp. Vaknade med ont i halsen på båda sidor. Reste mig ur sängen med ett zombie-stön, tog mig i nackskinnet och kastade in mig själv i duschen... med pondus. Om någon av er som bor i Flogsta hörde ordet "hora" eka mellan höghusen så var det för att mitt schampo var slut. Jag kände mig djupt och allvarligt deprimerad. Var försenad till bussen så jag var tvungen att springa ikapp den och väl inne stod jag där, med blodsmak i munnen, och flåsade som en kåt utter med ett fiskben i vrångstrupen. Med andra ord var det här en måndag som vilken som helst. Bara en i ordningen. Fy fan! Efter ett tag mådde jag lite bättre. Mitt humör steg i takt med mitt blodsocker. Kaffe är en gudomlig dryck som lägger sordin på alla onda tankar. Efter lunch var jag människa igen. Ser fram emot Malmöresan i helgen. Ska bli kul att träffa vänner och bror igen. Bror, flytta närmre Uppsala är du snäll.
Efter regn kommer sol. Det finns en framtid efter måndag.
"eeeeem nä" Svarade jag helt på reflex. Det var inte min mening att vara spydig. Johannes som stod efter mig bad om en fläskfilé och fröken stockholmspersonal utbrast genast "Gud vad häääärligt!". Jag och Johannes utbytte blickar men sa inget. Jag tänkte inte säga något fortsättningsvis heller eftersom det vore "så typiskt mig". Istället var det Johannes som tog till orda när vi satt oss. "Vilken äckligt positiv personal det var i kassan!". Jag och Per, som också var där, skrattade. "Hon kanske flörtade med dig." Sa Per. Vi skrattade ännu mer.
Hon var rätt söt egentligen. Jag log när jag fick maten och hon log lite försynt tillbaka. Synd bara att precis allt allt allt var lika fantastiskt. Hon kommer bli helt tom den dag hon gifter sig och inser att hon tycker att en fläskfilé är lika exalterande som sin man.
I övrigt har jag varit sjukt trött idag. Drömde mardrömmar om att min högra arm tillhörde en annan kropp. Vaknade med ont i halsen på båda sidor. Reste mig ur sängen med ett zombie-stön, tog mig i nackskinnet och kastade in mig själv i duschen... med pondus. Om någon av er som bor i Flogsta hörde ordet "hora" eka mellan höghusen så var det för att mitt schampo var slut. Jag kände mig djupt och allvarligt deprimerad. Var försenad till bussen så jag var tvungen att springa ikapp den och väl inne stod jag där, med blodsmak i munnen, och flåsade som en kåt utter med ett fiskben i vrångstrupen. Med andra ord var det här en måndag som vilken som helst. Bara en i ordningen. Fy fan! Efter ett tag mådde jag lite bättre. Mitt humör steg i takt med mitt blodsocker. Kaffe är en gudomlig dryck som lägger sordin på alla onda tankar. Efter lunch var jag människa igen. Ser fram emot Malmöresan i helgen. Ska bli kul att träffa vänner och bror igen. Bror, flytta närmre Uppsala är du snäll.
Efter regn kommer sol. Det finns en framtid efter måndag.
söndag 12 oktober 2008
Är jag omedvetet anspänd?
Så läggs ännu en helg till handlingarna.
I fredags var det psykologfest och det var väldigt livat. Någonstans på vägen hamnade jag framför en flaska Jack Daniels. Den var inte min men med tillstånd från ägaren lät jag mig väl smaka. När jag som 27åring konstaterar att kommentaren "Jag tror att jag hade kul igår" sanningsenligt beskriver mina minnesbilder av fredagen så ligger slutsatsen, att verklig mognad inte alls har med ålder att göra, nära till hands. Den förmildrande omständigheten är väl att jag inte tycker att det är häftigt.
Jag ser mig inte som en stressad, anspänd människa utan ganska lugn men två saker talar emot detta. För det första så gjorde jag ett personlighetstest den här veckan. Resultatet var ganska väntat förrutom att jag på "Anspänd, full av energi" hamnade på en 9:a på en 10-gradig skala. Mycket märkligt. Jag har inte kollat upp vilka frågorna var som gällde just denna kriterie, men det kanske vore värt att göra det. För det andra var det en annan sak som slog mig för ett litet tag sen. Varje gång jag kommer hem så blir jag kissnödig. Rejält kissnödig. Det måste ju betyda någonting. Ibland får jag smått panik utanför min dörr när jag letar efter min nyckel i jackan, inte hittar den och samtidigt har niagarafallen väntandes i byxorna. Måste bero på att jag slappnar av på riktigt när jag kommer hem. Var skulle annars denna "borta bra men hemma bäst"-mentalitet hos min urinblåsa komma ifrån? När jag tänker efter så kanske jag trots allt är ganska spänd när jag umgås med människor. Jag medger att jag håller in magen. Jag tänker på vad jag säger (även om vissa inte håller med om det) och jag anstränger mig för att lyssna utan att vandra iväg i andra tankar. Detta kräver mycket energi för en förströdd hjärna och ett visst stresspåslag uppstår. Jag antar att det får vara värt det. Lite normanpassning makes the world go 'round. Men jag tror fortfarande inte att jag är mer spänd än 95% av befolkningen.
Jag träffade min gamla vän Karin och hon berättade att jag på gymnasiet skrev långa mail mättade med existentiell, poetisk smörja som jag sedan skickade ut till folk på min maillista. Det här hade jag helt förträngt. Dessvärre är allt detta material borta så jag kan inte publicera det. Början av gymnasiet var en tid av uppvaknande och bearbetning så det var säkert inga muntra tongångar. Dagens inlägg blir lite kortare än vanligt. Mest för att jag redan börjat på nästa. Något som skulle kunna kallas ett beställningsverk. En självupplevd historia som jag berättar då och då. Den har ingen anknytning till mitt vardag just nu utan blir som en fristående historia. Jag planerar också en liten serie under rubriken "Mor och far". Håll i hatten.
God speed!
Här följer mina resultat på mitt personlighetstest:
Värme <-----|----> 6
Slutledningsförmåga <-------|--> 8
Emotionell stabilitet <---|------> 4
Dominans <----|-----> 5
Livlighet <-----|----> 6
Regelmedvetenhet <|---------> 1
Social dristighet <-----|----> 6
Känslighet <----|-----> 5
Vaksamhet <-----|----> 6
Förströddhet <--------|-> 9
Tillbakadragenhet <--|-------> 3
Oro <----|-----> 5
Öppen för förändring <------|---> 7
Självtillit <----|-----> 5
Perfektionism <-|--------> 2
Anspändhet <--------|-> 9
I fredags var det psykologfest och det var väldigt livat. Någonstans på vägen hamnade jag framför en flaska Jack Daniels. Den var inte min men med tillstånd från ägaren lät jag mig väl smaka. När jag som 27åring konstaterar att kommentaren "Jag tror att jag hade kul igår" sanningsenligt beskriver mina minnesbilder av fredagen så ligger slutsatsen, att verklig mognad inte alls har med ålder att göra, nära till hands. Den förmildrande omständigheten är väl att jag inte tycker att det är häftigt.
Jag ser mig inte som en stressad, anspänd människa utan ganska lugn men två saker talar emot detta. För det första så gjorde jag ett personlighetstest den här veckan. Resultatet var ganska väntat förrutom att jag på "Anspänd, full av energi" hamnade på en 9:a på en 10-gradig skala. Mycket märkligt. Jag har inte kollat upp vilka frågorna var som gällde just denna kriterie, men det kanske vore värt att göra det. För det andra var det en annan sak som slog mig för ett litet tag sen. Varje gång jag kommer hem så blir jag kissnödig. Rejält kissnödig. Det måste ju betyda någonting. Ibland får jag smått panik utanför min dörr när jag letar efter min nyckel i jackan, inte hittar den och samtidigt har niagarafallen väntandes i byxorna. Måste bero på att jag slappnar av på riktigt när jag kommer hem. Var skulle annars denna "borta bra men hemma bäst"-mentalitet hos min urinblåsa komma ifrån? När jag tänker efter så kanske jag trots allt är ganska spänd när jag umgås med människor. Jag medger att jag håller in magen. Jag tänker på vad jag säger (även om vissa inte håller med om det) och jag anstränger mig för att lyssna utan att vandra iväg i andra tankar. Detta kräver mycket energi för en förströdd hjärna och ett visst stresspåslag uppstår. Jag antar att det får vara värt det. Lite normanpassning makes the world go 'round. Men jag tror fortfarande inte att jag är mer spänd än 95% av befolkningen.
Jag träffade min gamla vän Karin och hon berättade att jag på gymnasiet skrev långa mail mättade med existentiell, poetisk smörja som jag sedan skickade ut till folk på min maillista. Det här hade jag helt förträngt. Dessvärre är allt detta material borta så jag kan inte publicera det. Början av gymnasiet var en tid av uppvaknande och bearbetning så det var säkert inga muntra tongångar. Dagens inlägg blir lite kortare än vanligt. Mest för att jag redan börjat på nästa. Något som skulle kunna kallas ett beställningsverk. En självupplevd historia som jag berättar då och då. Den har ingen anknytning till mitt vardag just nu utan blir som en fristående historia. Jag planerar också en liten serie under rubriken "Mor och far". Håll i hatten.
God speed!
Här följer mina resultat på mitt personlighetstest:
Värme <-----|----> 6
Slutledningsförmåga <-------|--> 8
Emotionell stabilitet <---|------> 4
Dominans <----|-----> 5
Livlighet <-----|----> 6
Regelmedvetenhet <|---------> 1
Social dristighet <-----|----> 6
Känslighet <----|-----> 5
Vaksamhet <-----|----> 6
Förströddhet <--------|-> 9
Tillbakadragenhet <--|-------> 3
Oro <----|-----> 5
Öppen för förändring <------|---> 7
Självtillit <----|-----> 5
Perfektionism <-|--------> 2
Anspändhet <--------|-> 9
onsdag 8 oktober 2008
Det svarta hålet
Min tid till att skriva blogginlägg har försvunnit in i en singularitet och upphört att existera. Det blir inget nytt förrän på söndag. Skola, vänner och fester kommer hålla mig från min dator fram tills dess. Händelser senaste dagarna har däremot triggat min inspiration till nya inlägg med både nu och då -tid i fokus. Så ha tålamod. Har suttit med psykologiska test hela dagen och är rätt mätt i skallen.
Ta hand om er till på söndag!
Och kom ihåg:
Ta hand om er till på söndag!
Och kom ihåg:
måndag 6 oktober 2008
Klubbar och veckoresumé
Jag tycker egentligen inte om klubbar. Ändå går jag på dem. Det beror givetvis på att jag gillar mina vänner. Det är på grund av dem som jag går dit. Visst tycker jag om att skaka mina lurviga då och då, men då är det oftast när jag intagit så mycket alkohol att jag inte bryr mig om att jag inte vet vad låtarna heter, eller vad jag själv heter för den delen. Jag har haft en del grymt roliga danskvällar på Stockholms Nation med framförallt Henke och Helena (se bilderna nedan)
Men ibland så slår en känsla igenom av att jag är på fel ställe. Jag älskar mina vänner men inramningen kunde vara vackrare. Det är som att jag låter en chimpans spela orgel på mitt bröllop. (Fint gestaltad av Sofia nedan. Tack gumman)
Nu ska ni inte vara allt för snabba med att döma mig. Jag har inte någon elitistisk syn på musik (eller fotografi). Med kanske ett och annat undantag och i det undantaget ingår inte elektronika/hip-hop/techno osv. Musik är, som så mycket annat i livet, en fråga om smak.
Jag är en hemmafesternas och ölhakens man. På klubbarna så leta i barerna, i rökrutan, i gångerna mellan dansgolven om du vill hitta mig.
Jag var på Dreamteam på saluhallen och det visade sig inte vara värt de 100kr det kostade att gå in. Förutsättningarna var inte heller de bästa. Jag var trött sen Snerikes på tisdagen och Sofias födelsedag på torsdagen. Båda riktigt lyckade tillställningar för övrigt. Tisdagen så festade vi med T2:orna och vissa av dem var.....riktigt trevliga. Sofia var så himla glad efter sin födelsedagsmiddag på VG. Förmodligen gladare än hon vågade säga. Hon fullkomligt lyste i alla fall. Det var kul att se.
Nåja. Pezhman hade förfest med lite tårta för att fira hans födelsedag. Här är en bild på den:
Ja det är Chuck Norris och nej jag tar inte alla mina kort med de töntiga ramarna på mobilen. Det är bara ett sammaträffande. Det var folk från Malmö på festen. En tjej kände igen mig men kunde inte placera mig. Jag var inte säker på att jag ville veta heller. Man vet aldrig hur sånt slutar och speciellt inte när det gäller Malmö. "Ja men det var ju du som gjorde min tjejkompis på smällen och övergav henne på kalfjället!". Man kan aldrig veta... En detalj värd att nämna är vad som försiggick på Pezhmans dataskärm under kvällen. Några festdeltagare spelade upp upploppsfilmer på youtube och hade på i bakgrunden. Att sitta på en fest, dricka öl och titta på upplopp från 1996 ger iallafall mig krypningar. Jag har lite svårt att formulera exakt varför. Det skulle bli ett helt inlägg i sig och två dagars tankeverksamhet. Pratade lite kärleksprat med Jesper också. Det var bra.
Klubben var i alla fall dålig. Jag käftade med några av Roberts kompisar och sen började de bråka med varandra. Hur det hände är fortfarande en gåta. Generellt sett var jag på dåligt humör så mötte du mig där så snälla glöm det fort. Något mer?.. hmm.. ja Robert var fullare än på mycket mycket länge. Det bästa med hela kvällen var promenaden hem med Jonas. Han är hyvens.
Dagen efter kollade jag på film hos Johannes och Frida. Den var norsk och hette "Reprise". Henke hade tjatat om den en hel dag i skolan och vad gäller film så litar jag på hans smak. Den var också väldigt bra. Bättre än någon svensk film jag sett sen "Sånger från andra våningen" eller "Om jag vänder mig om". Tack Dompan! Vi bakade kanelbullar och åt med mjölk. Det var det enda jag åt under hela kvällen. Gick inte att somna med den sockerchocken. Jag var en kanelbulle täckt med hud. Har haft lite sömnproblem senaste veckan. Tankarna far hit och dit. Jag kör stenhårt på att acceptera att det är så ibland och har inte någon egentlig ångest över det. På söndagen gjorde jag inget viktigt alls. Bara spelade dataspel. Eller jo, jag pratade med Märta.
För övrigt har jag köpt 30-årspresent till Jonas men ingen får veta vad det är!!
Pillutta!!
Men ibland så slår en känsla igenom av att jag är på fel ställe. Jag älskar mina vänner men inramningen kunde vara vackrare. Det är som att jag låter en chimpans spela orgel på mitt bröllop. (Fint gestaltad av Sofia nedan. Tack gumman)
Nu ska ni inte vara allt för snabba med att döma mig. Jag har inte någon elitistisk syn på musik (eller fotografi). Med kanske ett och annat undantag och i det undantaget ingår inte elektronika/hip-hop/techno osv. Musik är, som så mycket annat i livet, en fråga om smak.
Jag är en hemmafesternas och ölhakens man. På klubbarna så leta i barerna, i rökrutan, i gångerna mellan dansgolven om du vill hitta mig.
Jag var på Dreamteam på saluhallen och det visade sig inte vara värt de 100kr det kostade att gå in. Förutsättningarna var inte heller de bästa. Jag var trött sen Snerikes på tisdagen och Sofias födelsedag på torsdagen. Båda riktigt lyckade tillställningar för övrigt. Tisdagen så festade vi med T2:orna och vissa av dem var.....riktigt trevliga. Sofia var så himla glad efter sin födelsedagsmiddag på VG. Förmodligen gladare än hon vågade säga. Hon fullkomligt lyste i alla fall. Det var kul att se.
Nåja. Pezhman hade förfest med lite tårta för att fira hans födelsedag. Här är en bild på den:
Ja det är Chuck Norris och nej jag tar inte alla mina kort med de töntiga ramarna på mobilen. Det är bara ett sammaträffande. Det var folk från Malmö på festen. En tjej kände igen mig men kunde inte placera mig. Jag var inte säker på att jag ville veta heller. Man vet aldrig hur sånt slutar och speciellt inte när det gäller Malmö. "Ja men det var ju du som gjorde min tjejkompis på smällen och övergav henne på kalfjället!". Man kan aldrig veta... En detalj värd att nämna är vad som försiggick på Pezhmans dataskärm under kvällen. Några festdeltagare spelade upp upploppsfilmer på youtube och hade på i bakgrunden. Att sitta på en fest, dricka öl och titta på upplopp från 1996 ger iallafall mig krypningar. Jag har lite svårt att formulera exakt varför. Det skulle bli ett helt inlägg i sig och två dagars tankeverksamhet. Pratade lite kärleksprat med Jesper också. Det var bra.
Klubben var i alla fall dålig. Jag käftade med några av Roberts kompisar och sen började de bråka med varandra. Hur det hände är fortfarande en gåta. Generellt sett var jag på dåligt humör så mötte du mig där så snälla glöm det fort. Något mer?.. hmm.. ja Robert var fullare än på mycket mycket länge. Det bästa med hela kvällen var promenaden hem med Jonas. Han är hyvens.
Dagen efter kollade jag på film hos Johannes och Frida. Den var norsk och hette "Reprise". Henke hade tjatat om den en hel dag i skolan och vad gäller film så litar jag på hans smak. Den var också väldigt bra. Bättre än någon svensk film jag sett sen "Sånger från andra våningen" eller "Om jag vänder mig om". Tack Dompan! Vi bakade kanelbullar och åt med mjölk. Det var det enda jag åt under hela kvällen. Gick inte att somna med den sockerchocken. Jag var en kanelbulle täckt med hud. Har haft lite sömnproblem senaste veckan. Tankarna far hit och dit. Jag kör stenhårt på att acceptera att det är så ibland och har inte någon egentlig ångest över det. På söndagen gjorde jag inget viktigt alls. Bara spelade dataspel. Eller jo, jag pratade med Märta.
För övrigt har jag köpt 30-årspresent till Jonas men ingen får veta vad det är!!
Pillutta!!
Den dominerande bihistorien
Jag och Johannes satt utanför skolans bilbliotek idag och pluggade lite statistik. Tänker inte gå in i detaljer på exakt vad av uppenbara skäl. Jämte oss satt två kvinnor med en mycket uppenbar inre maktstruktur. De sysslade med ett arbete och letade vetenskapliga artiklar som kunde hjälpa dem att få till en bra inledning på arbetet. Jag frågade dem inte om det, jag är en tjuvlyssnare. Den ena av dem trackade ner på allt som livet ger och även sin medarbetare. Uttryck som "omöjligt", "Jag får så jävla ont i nacken av stolarna här", "Det var den artikeln jag läste som du struntade i", "Du fattar inte", "Jaha det här var ju jävligt kul" mättade luften i rummet och mätt blev även jag, på hennes sällskap. Hennes medarbetares enda chans att få någon verklig kontakt var att sjunga med i klagolåten och t o m då blev hon mästrad för att hon inte hade fattat att allt var ännu sämre fast på ett annat sätt. Jag satt kvar. Mästarens mobiltelefon började ringa. Det var en überglad salsamelodi på ca10 sekunder med en liten knorr på slutet som hon givetvis var tvungen att invänta innan hon svarade. "Ironi", tänkte jag. Hennes telefon ringde och även i luren fortsatte klagandet. I ett av de 4 inkommande samtalen (ja jag räknade) hon fick när vi satt och delade samma rymd så lät hon för en gångs skull lite positiv bara för att efter hon lagt på sucka över vilken nolla hon pratat med. Hon var en ocean som bildade en tropisk cyklon av negativism vars sura nederbörd frätte på det ungdomligt grönskande landskap som är jag. Hon mumsade på en olivomat-sallad. "Är det rostbiff?" frågade hennes vän. "Ja, men jag tänker fan inte äta den" svarade mästaren mitt i en tugga. Hennes telefon ringde igen. Det var en telefonförsäljare som ville sälja en spärrningstjänst till hennes kreditkort. Efter hon lagt på sa hon "Det kostar liksom 500 spänn. Jag har ju fan inte ens råd att äta" bara för att sen ta ännu en tugga av sin olivomat-sallad. Jag lade märke till att hon var tjock och gjorde mitt bästa för att inte koppla hennes inre egenskaper till hennes BMI.
Fan.. nu dök en bihistoria upp som har med sista meningen att göra..... orka jag skriva?.... ah va fan here it goes:
I högstadiet hade jag en hemkunskapslärarinna som hette Maggan. På varje lektion vi hade orerade hon alltid om hur viktigt det är att äta näringsriktigt och inte för mycket fett. Dessvärre var Maggan tjock och vi var inte sena med att tycka att det var väldigt roligt. Inte sällan kunde man se personer i korridoren göra imitationer av henne. Vi spände ut våra tröjor med händerna och kutade runt och gapade "Det är bara sallad, haha, det är baaaara sallad!". Intrycket förstärktes av att Maggan alltid smakade på allas mat under lektionerna för att se hur vi lyckats. Allas utom möjligtvis Patriks eftersom han alltid bombade sin mat med chili bara för att han tyckte det var så roligt när Maggan hostade och satte i halsen för att maten var så stark.
En dag hände något som förändrade min relation till Maggan. Jag hade bestämt med min kompis Johan att jag skulle vänta på honom utanför hemkunskapen för att sedan dra till fritidsgården ihop. Man ville ju inte gå själv, herregud!! När jag kom fram till salen var dörren öppen och jag tittade in. Johan såg mig och ropade "Hjorth! Kom in och smaka på det här!". Jag gav Maggan de största hundögonen jag kunde frambringa och hon sa att det gick bra. De hade kokat höns med tryckkokare. En kunskap jag vågar lova att ingen av eleverna använt sen dess. När jag så stod där med gaffeln i hand och curryhönan i mun så gick plötsligt brandlarmet. Alla stod still. Ett problembarn utstötte "Men va fan, lektionen är ju snart slut. De kommer sno min rast!". Rektorns röst hördes i högtalarna. "Det här är en övning! Alla pågående klasser ska ta utgångsalternativ TRE! Alla pågående klasser ska ta utgångsalternativ TRE!". Maggan gick fram till utrymningskartan där de olika alternativen fanns utsatta. Hennes blick stelnade och med fasa i sin spruckna röst gapade hon "Fönstret!?! Vi ska ut genom fönstret". Är det någon som inte förstår var den här historien är på väg? Nå i alla fall. Jag tänkte att det här inte gällde mig eftersom jag officiellt inte var på någon lektion och försökte helt sonika valsa ut från köket. Maggan slängde igen dörren mitt framför nosen på mig. "Vi ska ut genom fönstret allihop!". Min följande tanke var mycket enkel..... "Fan!".
Problembarnet kastade sig fram till fönstret, slet upp det och kastade sig ut som den gymnast han inte var. Det bör sägas att skolan bara hade ett plan, men det var trots det 1½ meter ner till gräsmattan utanför. Under tiden som vi en efter en hoppade ut så började folk anlända till samlingsplatsen som låg utanför hemkunskapssalen. De coola killarna som var kvar inomhus ville nu vänta med att hoppa ut så länge som möjligt för att sedan göra en riktigt manlig sorti från fönstret (eller entré på gräsmattan om ni så vill) med glada tillrop från parallellklassernas alfaklientel. När alla elever hoppat ut var det bara Maggan kvar. Hon stod i fönstret med hela skolan samlad utanför. Det brann till magen på mig. "Det kommer aldrig att gå" tänkte jag. Jag var vid denna tid i mitt liv extremt rädd för kroppsskador. Framförallt på mig själv men även på andra. När vi kollade på snuff-filmer på internet, som precis nyligen börjat dyka upp, så tittade jag alltid bort först av alla. Maggan lutade sig ut genom fönstret, tog tag i fönsterblecket, hävde sig fram en bit men ryggade snabbt tillbaka.
En bit bort från mig stod min favoritlärare. En hygglig prick av den gamla skolan som egentligen totalt misslyckades med sina taffliga försök att vara modern till sättet men kom ändå undan med det av någon anledning. Kanske för att vi elever kände att han gjorde det för vår skull och inte i ett enfaldigt försök att vara hipp. Jag joggade bort till honom, pekade på Maggan i fönstret och sa "Det verkar som att Maggan inte kommer ut." Hans ögon följde mitt fingers riktning och när han fick syn på Maggan i fönstret ryckte det till i nacken på honom. "Var i all sin dar" sa han och skyndade bort till fönstret. Det följde någon slags ordväxling mellan favoritläraren och Maggan. Han gestikulerade med händerna och jag förstod att han försökte övertala henne till att gå runt, vilket hon tydligen inte alls ställde upp på. Ett fnissande och skrattande började sprida sig i folksamlingen och lärare till höger och vänster frågade sina elever vad det var som var så roligt....fast de mycket väl visste vad det gällde. Favoritläraren vände sig plötsligt mot folksamlingen och skrek "Hjorth!! Kom hit"
...... "Va?!" sa jag lite för högt för mig själv. Vad fan ville han. Han vinkade åt mig. Fan... fan.. fanfanfanfan.. Jag ville inte gå dit. Om det var något jag inte ville så var det att stå ensam inför hela skolan. Än mindre i sällskap av två lärare. Slokörad gick jag trots allt bort. Tror aldrig jag varit så medveten om hur mina leder är beskaffade som under denna korta promenad. Min före detta favoritlärare hade även kommenderat ner en lång kille från sjuan som kallades för apan p g a sin längd och överbett. Logiken bakom förvärvandet av detta öknamn har jag alltid djupt ifrågasatt. I vilket fall som helst så var det katastrof att stå med dessa tre missfoster inför hela skolans åsyn. "Hjorth och herr apa. Ni får klättra in och hjälpa fet-Maggan ut. Typ." sa min hatlärare, typ. Apan och hatläraren fick sätta upp sina händer som stöttor för mina fötter för att jag skulle komma in. Den hand Apan la på min rumpa för att trycka in mig genom fönstret skulle jag aldrig förlåta honom för. Apan kunde klättra in på egen hand. Öknamnet kanske var välförtjänt trots allt. I hela skolans lokaler fanns nu bara tre personer. Jag, Apan och en människa i svår kris. Maggan hyperventilerade och såg ut som att hon kunde falla ihop vilken sekund som helst. "Men Maggan, du kan ju gå ut den andra vägen. Det gör ju inget." sa jag nästan moderligt. "Nej!!" skrek Maggan. "Om det brinner på riktigt någon gång så dör jag ju om jag inte kommer ut." Så här i efterhand tror jag det handlade om något annat. Vad vet jag inte. Min satansdyrkande lärare utanför vinkade till Maggan att komma till fönstret. "Ni pojkar får skjuta på så tar jag emot här ute.". Jag ångrade nu att jag hade uppmärksammat honom på Maggans nödsituation överhuvudtaget. Maggan gick fram till fönstret och tog tag i lärarens händer. Han började dra. Jag och Apan tog tag i varsitt ben och lyfte. Hon var tung. Jag hade tänkt att jag skulle lyfta henne på något coolt sätt men insåg snabbt situationens hopplöshet och det var bara att harva på så gott det gick. Maggans fettvalkar fastnade i fönsterblecket och hon skrek hjärtskärande. Utanför började många i folksamlingen hånfullt att skandera "Maggan! Maggan! Maggan!" och lärarnas förmaningar om att de skulle sluta var förgäves. Det var i ögonblicket innan Maggan föll ut genom fönstret som tiden frös. När jag med ena handen lyfte hennes knubbiga vrist mot taket och tryckte på på hennes breda rumpa med min andra och min blick plötsligt föll på mobben utanför. Vad var det vi höll på med egentligen? Vad var det som var så jävla roligt?
Maggan, ack Maggan. Hon var inte enligt normen, hon levde inte som hon lärde, hon saknade självkontroll. Hon hade allt vi föraktade och inget att hyllas för. När hon skrikande föll ut på gräsmattan som en kalv i födelseögonblicket så var det nog första gången jag tänkte "Fan vad det är synd om Maggan egentligen". Jag tror inte jag var ensam men ingen sa någonsin något. Inte jag heller, givetvis. Maggan klarade sig utan fysiska skador från sitt fall. Om hon fått välja kanske en yttre skada hade varit att föredra. Jag gick i själslig exil några veckor. Jag hatade allt och alla, inklusive mig själv. Jag skämdes för vad jag gjort inför hela skolan och samtidigt för vad jag gjort mot Maggan genom hela högstadiet. Hon var ju snäll egentligen, trots att hon var fet. Jag fick ju komma in och smaka på den tryckkokta kycklingen. Hon skällde aldrig på mig. Det enda fel hon gjorde var att hon åt och hade lätt för att bli fet. Det fick hon lida för, den ofullkomliga.
Jag inbillar mig inte att jag vet hur det känns att vara tjock men jag tackar gudarna för att jag inte är det och hur den här lilla sidohistorien nästan två timmar senare blev så jävla lång har jag ingen aning om. Jag har det kanske lugnt i skolan just nu (lögn). Negativ syn på tjocka har jag ju uppenbart kvar i alla fall eftersom jag tänkte tanken att jag inte skulle koppla surskatans inre till hennes BMI. Förmodligen förtrycker jag dem fortfarande, bara mer subtilt och mer omedvetet. Det var hur som helst inte meningen att det här skulle handla om tjocka människor. Om någon känner sig kränkt så hör gärna av er så jag kan förklara bort mig.
Nu har jag glömt allt jag tänkte skriva om idag. Jag minns att Johannes gick för att träffa Frida och jag satt kvar en liten stund till bara för att höra vidare på dessa två personers klagande. Tydligen så hade surskatans jobb ringt och ville att hon skulle jobba, men nu kunde hon ju inte p g a arbetsbördan i skolan. I våras hade de inte ringt alls och då hade hon jättemycket tid. "Tyyyyypisk! Så jävla tyyyyypiskt!!"...... Jag tog min statistik och gick.
Det är lite konstigt att klaga på negativa människor. Gör man det måste man ju i sin tur inta en negativ ställning till dem. En blogg ska ju tydligen vara lite som en dagbok där alla känslor, härliga som obehagliga, ska få utrymme, men när jag nu ser över min produktion från det här inlägget och bakåt kan jag inte låta bli att torrt ställa mig frågan: Hur positiv är Olle Hjorth?
kram
Fan.. nu dök en bihistoria upp som har med sista meningen att göra..... orka jag skriva?.... ah va fan here it goes:
I högstadiet hade jag en hemkunskapslärarinna som hette Maggan. På varje lektion vi hade orerade hon alltid om hur viktigt det är att äta näringsriktigt och inte för mycket fett. Dessvärre var Maggan tjock och vi var inte sena med att tycka att det var väldigt roligt. Inte sällan kunde man se personer i korridoren göra imitationer av henne. Vi spände ut våra tröjor med händerna och kutade runt och gapade "Det är bara sallad, haha, det är baaaara sallad!". Intrycket förstärktes av att Maggan alltid smakade på allas mat under lektionerna för att se hur vi lyckats. Allas utom möjligtvis Patriks eftersom han alltid bombade sin mat med chili bara för att han tyckte det var så roligt när Maggan hostade och satte i halsen för att maten var så stark.
En dag hände något som förändrade min relation till Maggan. Jag hade bestämt med min kompis Johan att jag skulle vänta på honom utanför hemkunskapen för att sedan dra till fritidsgården ihop. Man ville ju inte gå själv, herregud!! När jag kom fram till salen var dörren öppen och jag tittade in. Johan såg mig och ropade "Hjorth! Kom in och smaka på det här!". Jag gav Maggan de största hundögonen jag kunde frambringa och hon sa att det gick bra. De hade kokat höns med tryckkokare. En kunskap jag vågar lova att ingen av eleverna använt sen dess. När jag så stod där med gaffeln i hand och curryhönan i mun så gick plötsligt brandlarmet. Alla stod still. Ett problembarn utstötte "Men va fan, lektionen är ju snart slut. De kommer sno min rast!". Rektorns röst hördes i högtalarna. "Det här är en övning! Alla pågående klasser ska ta utgångsalternativ TRE! Alla pågående klasser ska ta utgångsalternativ TRE!". Maggan gick fram till utrymningskartan där de olika alternativen fanns utsatta. Hennes blick stelnade och med fasa i sin spruckna röst gapade hon "Fönstret!?! Vi ska ut genom fönstret". Är det någon som inte förstår var den här historien är på väg? Nå i alla fall. Jag tänkte att det här inte gällde mig eftersom jag officiellt inte var på någon lektion och försökte helt sonika valsa ut från köket. Maggan slängde igen dörren mitt framför nosen på mig. "Vi ska ut genom fönstret allihop!". Min följande tanke var mycket enkel..... "Fan!".
Problembarnet kastade sig fram till fönstret, slet upp det och kastade sig ut som den gymnast han inte var. Det bör sägas att skolan bara hade ett plan, men det var trots det 1½ meter ner till gräsmattan utanför. Under tiden som vi en efter en hoppade ut så började folk anlända till samlingsplatsen som låg utanför hemkunskapssalen. De coola killarna som var kvar inomhus ville nu vänta med att hoppa ut så länge som möjligt för att sedan göra en riktigt manlig sorti från fönstret (eller entré på gräsmattan om ni så vill) med glada tillrop från parallellklassernas alfaklientel. När alla elever hoppat ut var det bara Maggan kvar. Hon stod i fönstret med hela skolan samlad utanför. Det brann till magen på mig. "Det kommer aldrig att gå" tänkte jag. Jag var vid denna tid i mitt liv extremt rädd för kroppsskador. Framförallt på mig själv men även på andra. När vi kollade på snuff-filmer på internet, som precis nyligen börjat dyka upp, så tittade jag alltid bort först av alla. Maggan lutade sig ut genom fönstret, tog tag i fönsterblecket, hävde sig fram en bit men ryggade snabbt tillbaka.
En bit bort från mig stod min favoritlärare. En hygglig prick av den gamla skolan som egentligen totalt misslyckades med sina taffliga försök att vara modern till sättet men kom ändå undan med det av någon anledning. Kanske för att vi elever kände att han gjorde det för vår skull och inte i ett enfaldigt försök att vara hipp. Jag joggade bort till honom, pekade på Maggan i fönstret och sa "Det verkar som att Maggan inte kommer ut." Hans ögon följde mitt fingers riktning och när han fick syn på Maggan i fönstret ryckte det till i nacken på honom. "Var i all sin dar" sa han och skyndade bort till fönstret. Det följde någon slags ordväxling mellan favoritläraren och Maggan. Han gestikulerade med händerna och jag förstod att han försökte övertala henne till att gå runt, vilket hon tydligen inte alls ställde upp på. Ett fnissande och skrattande började sprida sig i folksamlingen och lärare till höger och vänster frågade sina elever vad det var som var så roligt....fast de mycket väl visste vad det gällde. Favoritläraren vände sig plötsligt mot folksamlingen och skrek "Hjorth!! Kom hit"
...... "Va?!" sa jag lite för högt för mig själv. Vad fan ville han. Han vinkade åt mig. Fan... fan.. fanfanfanfan.. Jag ville inte gå dit. Om det var något jag inte ville så var det att stå ensam inför hela skolan. Än mindre i sällskap av två lärare. Slokörad gick jag trots allt bort. Tror aldrig jag varit så medveten om hur mina leder är beskaffade som under denna korta promenad. Min före detta favoritlärare hade även kommenderat ner en lång kille från sjuan som kallades för apan p g a sin längd och överbett. Logiken bakom förvärvandet av detta öknamn har jag alltid djupt ifrågasatt. I vilket fall som helst så var det katastrof att stå med dessa tre missfoster inför hela skolans åsyn. "Hjorth och herr apa. Ni får klättra in och hjälpa fet-Maggan ut. Typ." sa min hatlärare, typ. Apan och hatläraren fick sätta upp sina händer som stöttor för mina fötter för att jag skulle komma in. Den hand Apan la på min rumpa för att trycka in mig genom fönstret skulle jag aldrig förlåta honom för. Apan kunde klättra in på egen hand. Öknamnet kanske var välförtjänt trots allt. I hela skolans lokaler fanns nu bara tre personer. Jag, Apan och en människa i svår kris. Maggan hyperventilerade och såg ut som att hon kunde falla ihop vilken sekund som helst. "Men Maggan, du kan ju gå ut den andra vägen. Det gör ju inget." sa jag nästan moderligt. "Nej!!" skrek Maggan. "Om det brinner på riktigt någon gång så dör jag ju om jag inte kommer ut." Så här i efterhand tror jag det handlade om något annat. Vad vet jag inte. Min satansdyrkande lärare utanför vinkade till Maggan att komma till fönstret. "Ni pojkar får skjuta på så tar jag emot här ute.". Jag ångrade nu att jag hade uppmärksammat honom på Maggans nödsituation överhuvudtaget. Maggan gick fram till fönstret och tog tag i lärarens händer. Han började dra. Jag och Apan tog tag i varsitt ben och lyfte. Hon var tung. Jag hade tänkt att jag skulle lyfta henne på något coolt sätt men insåg snabbt situationens hopplöshet och det var bara att harva på så gott det gick. Maggans fettvalkar fastnade i fönsterblecket och hon skrek hjärtskärande. Utanför började många i folksamlingen hånfullt att skandera "Maggan! Maggan! Maggan!" och lärarnas förmaningar om att de skulle sluta var förgäves. Det var i ögonblicket innan Maggan föll ut genom fönstret som tiden frös. När jag med ena handen lyfte hennes knubbiga vrist mot taket och tryckte på på hennes breda rumpa med min andra och min blick plötsligt föll på mobben utanför. Vad var det vi höll på med egentligen? Vad var det som var så jävla roligt?
Maggan, ack Maggan. Hon var inte enligt normen, hon levde inte som hon lärde, hon saknade självkontroll. Hon hade allt vi föraktade och inget att hyllas för. När hon skrikande föll ut på gräsmattan som en kalv i födelseögonblicket så var det nog första gången jag tänkte "Fan vad det är synd om Maggan egentligen". Jag tror inte jag var ensam men ingen sa någonsin något. Inte jag heller, givetvis. Maggan klarade sig utan fysiska skador från sitt fall. Om hon fått välja kanske en yttre skada hade varit att föredra. Jag gick i själslig exil några veckor. Jag hatade allt och alla, inklusive mig själv. Jag skämdes för vad jag gjort inför hela skolan och samtidigt för vad jag gjort mot Maggan genom hela högstadiet. Hon var ju snäll egentligen, trots att hon var fet. Jag fick ju komma in och smaka på den tryckkokta kycklingen. Hon skällde aldrig på mig. Det enda fel hon gjorde var att hon åt och hade lätt för att bli fet. Det fick hon lida för, den ofullkomliga.
Jag inbillar mig inte att jag vet hur det känns att vara tjock men jag tackar gudarna för att jag inte är det och hur den här lilla sidohistorien nästan två timmar senare blev så jävla lång har jag ingen aning om. Jag har det kanske lugnt i skolan just nu (lögn). Negativ syn på tjocka har jag ju uppenbart kvar i alla fall eftersom jag tänkte tanken att jag inte skulle koppla surskatans inre till hennes BMI. Förmodligen förtrycker jag dem fortfarande, bara mer subtilt och mer omedvetet. Det var hur som helst inte meningen att det här skulle handla om tjocka människor. Om någon känner sig kränkt så hör gärna av er så jag kan förklara bort mig.
Nu har jag glömt allt jag tänkte skriva om idag. Jag minns att Johannes gick för att träffa Frida och jag satt kvar en liten stund till bara för att höra vidare på dessa två personers klagande. Tydligen så hade surskatans jobb ringt och ville att hon skulle jobba, men nu kunde hon ju inte p g a arbetsbördan i skolan. I våras hade de inte ringt alls och då hade hon jättemycket tid. "Tyyyyypisk! Så jävla tyyyyypiskt!!"...... Jag tog min statistik och gick.
Det är lite konstigt att klaga på negativa människor. Gör man det måste man ju i sin tur inta en negativ ställning till dem. En blogg ska ju tydligen vara lite som en dagbok där alla känslor, härliga som obehagliga, ska få utrymme, men när jag nu ser över min produktion från det här inlägget och bakåt kan jag inte låta bli att torrt ställa mig frågan: Hur positiv är Olle Hjorth?
kram
lördag 4 oktober 2008
ICA
För en och en halv vecka sedan skulle jag köpa snus på ICA. Jag tog en lapp för en general mini från automaten och ställde mig i kö. När jag kommer fram i kön och ger lappen till kassörskan frågar hon mig "Har du legitimation?". "Du skämtar." säger jag, fast jag har mitt ID i fickan. "Alla som är under 30år måste visa legitimation för tobak och alkohol". I vanliga fall är jag inte den som käftar emot i sådana här sammanhang. Det kanske t o m kan tyckas rätt infantilt att inte vilja visa sitt ID fast man har det med sig just för att man ska kunna identifiera sig. "Men du kan ju inte tro att jag är 17år! Det var ju 10år sen!" sa jag lite upprört. "Tyvärr.... företagets regler" sa hon...... "Företagets regler" suckade jag besviket tillbaks. "Så om företaget skulle be dig flasha fittan för alla kunder så skulle du göra det?" sa jag givetvis inte och blev sen sur på mig själv för att tanken inte ens var en bra liknelse och på en 10årings nivå. "Ska jag ta det som en jävla komplimang att du tror jag är 17?!" sa jag. Hon stirrade surt på mig, men sa inget. "Regelryttare" mumlade jag och gick därifrån bara för att komma på att det heter "paragrafryttare" så fort jag kommit utanför portarna. Mitt lingvistiska snedsteg sved till i min upprörda själ. Tog ut pengar vid automaten (vilket tydligen kostar pengar) och köpte snus i kiosken jämte ICA istället. Nu ville jag få bekräftat att det var jag som hade rätt. När jag betalat för snuset frågade jag gubben i kiosken "Hur gammal tror du jag är?". Han tittade förvirrat på mig. Han kisade som om han ville kontrollera att han inte hade sett i syne när han bedömt min ålder. "Tjugosex?" sa han. "Tack! Jag ville bara få en reality check av någon."..... "En vaddå?" sa han. "De ville inte sälja snus till mig på ICA för tydligen finns det en risk att jag är 17år." Gubben utstötte ett sönderrökt skratt. "Du?!? Sjutton? Haha. Ja det var det dummaste jag hört!" Jag blev kär... Kär i en fet invandrare med koboltfärgade lungor. Jag mådde genast mycket bättre. "Ja men eller hur är det korkat. I framtiden ska jag köpa allt mitt snus här hos dig." Gubben log och sa "Jo visst skulle de behöva en rialty-check. Haha. En rialty-check." Jag tänkte hastigt på Ellen. Hon hade bett mig hjälpa henne med att sluta använda amerikanska uttryck hela tiden (precis som Moa's karaktär gjorde när vi spelade "de sorgliga" för några år sen i Malmö). Konsekvensen av min hjälp till Ellen blev ett blåmärke på hennes arm och att jag själv börjat prata svengelska mycket mer än förrut. Jag tänkte också på hur mycket Ellen skulle hata mig för den lilla scen som utspelat sig på ICA. Hon gillar inte när folk skapar konflikter i onödan.
Om en 17åring ser ut så här:
så är hans största hälsoproblem inte snus. I så fall hade han ramlat in på ICA med kanyler hängande i klasar ur fickorna och en andedräkt stinkade av T-röd. "Ge mig snus!!" "Oh nej. Det är farligt för din hälsa. Ditt tandkött drar sig tillbaka och det är mer beroendeframkallande än heroin." "Va fan vet du om heroin!?! Ge mig mitt snus innan jag använder dig som dart-tavla!". "Nej! Företagets regler."
Jag menar inte att mitt utseende på något sätt är skabbigare än 27åringar i övrigt (även om jag valde den skabbigaste bild jag kunde hitta), men man har inte alla hästar i stallet om man drar slutsatsen att jag är sjutton? Kassörskan kanske jämförde med sin egen släkt.
För övrigt var jag på klubb på saluhallen igår. Mer om detta i nästa inlägg. Det var....intressant.
Kram på er.
Om en 17åring ser ut så här:
så är hans största hälsoproblem inte snus. I så fall hade han ramlat in på ICA med kanyler hängande i klasar ur fickorna och en andedräkt stinkade av T-röd. "Ge mig snus!!" "Oh nej. Det är farligt för din hälsa. Ditt tandkött drar sig tillbaka och det är mer beroendeframkallande än heroin." "Va fan vet du om heroin!?! Ge mig mitt snus innan jag använder dig som dart-tavla!". "Nej! Företagets regler."Jag menar inte att mitt utseende på något sätt är skabbigare än 27åringar i övrigt (även om jag valde den skabbigaste bild jag kunde hitta), men man har inte alla hästar i stallet om man drar slutsatsen att jag är sjutton? Kassörskan kanske jämförde med sin egen släkt.
För övrigt var jag på klubb på saluhallen igår. Mer om detta i nästa inlägg. Det var....intressant.
Kram på er.
onsdag 1 oktober 2008
WTF!??!!
Oj.. Jag har visst en blogg!! Hade helt glömt bort att jag skapat den. Kollade på Kristian Hallbergs blogg och märkte att jag också hade ett konto. Efter att ha granskat hela min tidigare produktion (två inlägg) inser jag hur överdrivet självkritisk jag är när det gäller sådana här saker. Sverigedemokraterna är fortfarande ett skott på öppet mål att skriva om så det kommer väl bli mer av den varan. Ska också försöka föra in lite mer vardagliga händelser och betraktelser framöver. Ett steg till att göra bloggen lite mer levande blir att publicera den på Facebook. Kanske att en och annan vän spanar in den och kommenterar. Kul att se vad man tänkte och kände för ett år sedan. Önskar jag hade skrivit mer dagbok i livet. Har aldrig riktigt vågat det av någon outgrundlig anledning. Ska reflektera över det. För övrigt kan jag fortfarande rekommendera intervjun jag länkat i ett av inläggen. Thord är fortfarande söt. Nåja.. nu så: Facebook
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
